Gotlands läns nya tidning – 26 maj 1864, sida 2

Utom Nora, egde gubben Stein fyra gossar, alla yngre än dottren. Den äldsta hade rest till sjöss; den andre i ordningen var i handel och de båda yngste, minderåriga, voro ännu hemma och gingo i skolan. Det var en vacker vårmorgon. Far och dotter sutto redan vid sitt arbete. I de höga träden på kyrkogården qvittrade fåglarne, och de späda löfven darrade för den lätta vinden. Det var en af dessa morgnar, då allt i naturen tycktes tala om glädje och hopp. På faderns och dotterns ansigte lästes hvarken hopp eller glädje. Noras kinder brunno i den högsta purpur. och i ögonfransen darrade en tår. Ilela hennes yttre vittnade om en upprörd sinnesstämning. Gubben åter såg sträng och oböjlig ut. — Pappa vägrar således sitt samtycke till Henriks och mitt giftermål? sade Nora. — Ja, det gör jag, och det kommer jag att i evighet göra, svarade gubben bestämdt. — Men, pappa, vi ha ju älskat hvarandra från barndomen, och det gifves intet skäl för en sådan vägran. Henrik är arbetsam och stadig, samt håller mig lika kär som jag honom. Hvarför då neka oss att med hvarandra dela lifvets sorger och glädje? — Derföre att Henrik, med alla sina förträffliga egenskaper, har ett stort fel, nemligen att endast vara en fattig skrifvare, som nätt och jemt kan