Gotlands läns nya tidning – 25 februari 1864, sida 3

Hon lutade hufvudet mot handen; det var så besynnerligt inom henne — hon kände ett behof af att sjunga för sig sjelf hvad hon tänkte, och hon sjöng: Jag älskar er, J hvita skyar små, Som brådtom hafren i det sjerran blå; Långt bortom er den gode Guden bor, Som älskar oss — så säger mig min mor. Jag älskar er, J höljor äfvenväl, Till eder sång hon lyssnar, tyst, min själ; Den gode Guden, som i himlen bor, Har lärt er sjunga så — det säger mor. Och blomma du, som nickar mildt mot mig, En liten syster vill jag kalla dig; Den gode Guden, som är vis och stor, Har väckt dig upp ur mullen — säger mor. Som liljan får jag en gång snökvit skrud, Deruppe i en annan verld, hos Gud. Mitt lif försvinner snabbt, som molnet for, Men själen kan ej dö — så säger mor. Jag älskar er, I hvita skyar, J, Som oupphörligt skynden mig förbi; IIur långt är det till himlen, der Han bor, Den Fader, som jag älska lärt af mor? Ilan finnes öfverallt, så har hon sagt, — Jag dessa orden på mitt minne lagt, — Han ser hvar tanke, som i hjertat bor; Vi böra tänka godt — så säger mor. Jag älskar er, J blåa böljor, J, Som sjungen än, då min sång är förbi, Och än, då jag i mörka grafven bor; Men grafven är ej mörk — så säger mor. Och blomma, du, som nickar mildt mot mig, O, vredgas icke — låt mig älska dig; Att jag skall vissna såsom du, jag tror, Men uppstå åter — så hon säger, mor.