Gotlands läns nya tidning – 25 februari 1864, sida 3

?yptt. ö (Hsands). Responsum på en i nummer 6 af Gotlands Läns n. Tidning skrifven artikel med rubriken ,Läsare-systemet. Vid första påseendet tycktes det skola blifva någonting riktigt lärdt och storartadt, men derutinnan blef man högeligen bedragen: det var i stället blott ett sammansurium, hvari den ena delen upphäfde och vederlade den andra. Vi vilja nu taga några af artikelns uttryck i betraktande. Redan i de första raderna finna vi otåligheten uttryckt öfver ,liäseriet, såsom det der förstör hemmens lugn. Guds ord har en tvåfaldig verkan: det åstadkommer antingen förbättring eller förbittring. Det sednare uppkommer isynnerhet, när någon af en i det andliga liknöjd tamiljs medlemmar börjar lyssna till den Hel. Andes maningar i ordet, och icke vidare vill följa sina anförvandter på de fordna syndavägarne, utan stannar, medan det ännu heter ,i dag, för att icke stupa i förderfvet, som nu, vid hejdandet af framfarten i lustarnes och nöjenas hvirfveldans, blifvit henne stäldt under ögonen. Dervid lag sannas Petri ord i hans första Ep:s 4: 40, der det heter: ,Och det synes dem sållsynt vara, att J icke löpen med dem uti samma slemma, oskickliga väsende, och försmäden. Men en menniska, som vaknat upp ur syndasömnen, anser det icke underligt, att det går henne på detta sätt, ty Christus säger ju sjelf i Math. Ev. 10: 34, 35 vv.: ,J skolen icke mena, att jag är kommen till att sända frid på jordena; jag är icke kommen till att sända frid, utan svärdet. Ty jag är kommen till att göra menniskorna skiljaktiga mot sin fader, och dottrena mot sina moder, och sonahustruna mot sina sväro. Af dessa Frälsarens ord hafva vi ju ett bevis på, att icke det gamla lugnet blir rådande i hemmet, när Herrans Ande tänder lif i de döda benen, utan att det blir en rörelse i lägret. Det förmörkade förnuftets i det andliga orediga begrepp få vid bedömandet af saker, som angå religionen, icke intaga högsätet eller främsta rummet. — , Läsarepresten häcklas för sina långa predikningar, och det kan icke annorlunda vara, än att en predikan, som varar en timme eller något öfver och icke efter gamla slentrianen sluter om ett qvart, eller på sin höjd om en halftimme, faller sig odräglig och uttröttande för den vekliga och kräsliga menniskan, som blott, såsom man säger, längtar efter de Egysptiska köttgrytorna, och för den arme verldsträlen, som i sjelfva templet är orolig öfver sina jordbestyr, och i hvars hjerna tjogtals planer och uträkningar bvälfva sig liksom i ett chaos. Att för sådana personer, som nu äro nämnda, bland hvilka åtskilliga torde finnas, som gerna skulle önska, det både Bibel och Religion vore borta, att för dem, säger jag, en predikan, som hålles i samma anda och syfte, som t. ex. en Norborgs, en Arndts, en Schartaus, m. fl., faller sig besvärlig, det ligger i sjelfva sakens natur. Om de blott läto menniskorna vandra sin gamla, vanliga gång och icke rörde på den strängen, att det behöfs bättring och ny födelse, för att varda salig, och först och främst icke nämnde något om Helvetet; då skulle tvifvelsutan icke något missnöje uppstå öfver deras predikningar. — Enligt respondentens äsigt har ju ,läsarepresten orätt, och tillfölje deraf skall verldspresten, som bildar motsatsen, få rätten på sin sida. Låtom oss då med ledning af Guds ord se till, huruvida förhållandet i verkligheten är sådant. Det står skrifvet: ,Du skall icko missbruka Herrans din Guds namnk; ,du skall icke svärja, m. m., och dock fär man ej så sällan höra det dyra Jesus-namnet lättsinnigt uttalas, — åtminstone af många bland verldspresterne, — och i vredesmod för småsakers skull utösas de otäckaste kötteder; detta hör man aldrig af en så kallad ,läsare-prest. Många flera exempel kunde ur Guds ord framdragas, men det behöts icke mer, ty ,den, som synder i ett, han är saker till allt, och således behöfs det icke flera bevis för det orätta i det påståendet, att verldspresten, som således handlar alldeles mot Guds Bud, skulle få rätten på sin sida, men ,läsarepresten deremot, som aldrig uppsåtligen bryter emot desamma, skulle fara vilse. — Följa vi artikeln vidare, så träffa vi på ett stalle, der det står, att ,läsrarne älska mörkret, men detta är ett fullkomligt misstag, ty de hata tvärtom mörkrets gerningar och söka ljusets; men verldsmenniskan deremot, hon älskar just mörkret för tillfredsställandet af sina hjeltedater och lidelser samt hatar Jjuset. Gå vi vidare, så finna vi, att respondenten liksom RR NN — Vr