Gotlands läns nya tidning – 21 januari 1864, sida 3

ungdomsblodets rosor purprade ej mera hans kinder. Ynglingen hade blifvit man. Skämtet hade blifvit allvar. Men om han var rik på minnen från den gamla tiden, som han brukade benämna sina ynglingaår, var hans hjerta icke desto mindre fattigt på verklig glädje. Han hade i ett friskt sinnes öfvermod förspillt tillfällena att fästa en trogen vän med kärlekens band vid sin sida, detta band, som, då omständigheterna upplösa alla andra, endast döden förmår att slita. Ett sådant förhållande är icke ovanligt. Ynglingen tror sig oftast kunna stå helt ensam; det är först då han blir äldre, som han märker sitt fel och oroligt söker, hvad han ditintills försummat. Men om han alltid kan finna en maka, finner han derföre icke alltid ett hjerta. E var ensam i verlden, och han kände det. Denna känsla är den mjeltsjukaste, som hjertat kan bära. Det var emellertid icke bland ungkarlarnes stojande sysselsättningar och i deras yra, någon gång lättsinniga tidsfördrif och skämt, som han numera sökte skingra sin dysterhet, utan det var i familjelifvets stilla och fredliga behag. Aldrahelst umgicks han i familjer, der det fanns barn. Deras oskyldiga joller, deras okonstlade 2 deras nyvaknade begrepp intreserade honom på det högsta. Aldrig kände han sig så nöjd och glad, som då han fick jollra bort en stund med de små. Men E var icke destomindre en intressant man.