Gotlands läns nya tidning – 14 januari 1864, sida 3

—————— ——— några ögonblick derpå hoppade den vige gossen i armarna på en man, som från båten utsträckte sina armar mot honom. Leontine smålog och tänkte: — Ack! om mamma sett detta, hade hon sagt: — sotarpojken hänger i hela slägten. Kapten Persson hade ingen frakt på Helsingborg och dröjde derför blott några få timmar hos de sina. Vinden var god för att passera Sundet och komma förbi Falsterbo ref och det var således ej tid att dröja. Nu går jag, sade Persson, sedan barnen fått sina gåfvor och det börjat lugna på fråjden. Nu går jag direkte på Stockholm och då söker jag upp gumman och, om inte allt är rasande, så skall hon förlåta dig, stackars Leontine. Det är märkvärdigt hvad gummor kunna vara envisa och härda — hon, som eljest var så god, hvad skall ej en elak gumma kunna, då hon kunnat vara så oförsonlig? — Ja du, det vore det bästa du kunde föra hem, mammas förlåtelse och välsignelse. När solen höll på att gå ner ilade skeppsbåten tillbaka till ,Elisabeth, hvars segel spändes och ännu innan dagen lemnat rum för qvällen hade fartyget hunnit framemot Hven, bakom hvars udde det försvann. — Här är jag, mamma Engman, — sade Gustaf då han trädde in i det lilla rummet på fattighuset, — här är jag för att hemta er förlåtelse och er välsignelse till Leontine. — Ser ni, mam