Gotlands läns nya tidning – 14 januari 1864, sida 3

ma, jag hade sökt upp er om ni också varit vid verldens ända, min Leontines mor. Den gamle kunde knappast tala. Hon blygdes så djupt för sin hårdhet. — Nu sitter jag här hos er, — sade Gustaf, — ni slipper mig inte, mamma Engman; men, vet ni hvad? — förlåter ni Leontine? — Ja, ja af allt hjerta, hon har intet brutit, bara jag, bara jag, — snyftade gumman. — Icke så, mamma! vi hafva brutit allihop, ingen af oss har det riktigt rent för sig; men vet ni hvad? ni välsignar Leontine och barnen? det gör ni! — Ja Gud välsigne dem. Säg dem att jag skall välsigna dem i min sista stund. — Och det skall jay säga. Vore det ej bättre att ni sade det sjelt till dem. — Äro de med? — ropade gumman och reste sig upp. — Nej, mamma; men ser ni, jag har en liten extra kajuta på ,Elisabeth; der får ni bo och följa med till Helsingborg och bo hos oss och välsigna oss i er sista stund. Då skola barnen stå omkring bädden, då skall deras små händer lugnande hvila på mormors trötta hufvud. Den gamla teg. — Vi taga fader Engmans porträtt med — sortsatte Gustaf. — Det skall få en ny förgyld ram och ett silkesband att hänga i. Det skall hänga öfver soffan i förmaket eller kanske bättre i en alkov. Vi ha en sådan med hvita gardiner, mamma. 4