Gotlands läns nya tidning – 31 december 1863, sida 3

se, att han var en duglig menniska och tacksam mot sina barndoms beskyddare. IIan bad helsa mor och lilla Leontine, som nu är stora flickan. Han skulle ha med sig litet till hvarje, uppköpt af hans besparingar. Ser du gumma, sade den sjuke, ser du, han glömmer ej dem, som menat honom väl. — Ja, Gud gör underverk, suckade hon; — men så behöfde han äfven att genomgå mycket innan han blef folk. — ÅAh-ja, så är det. Eken måste kämpa mot stormen, just derför får han starka grenar, under det att krypväxten slingrar sig fram i skuggan, i lugnet och suger sin näring ur andras safter. — Du menar väl ej Adolt med krypväxten? Snälla Engman, tänk ej illa om honom, fastän han aldrig varit din favorit. Du har ju ingenting emot honom. — Nej, ingenting emot honom, sade gubben och lade Gustafs bref på sitt bröst. Han lemnade det aldrig ifrån sig: blott då mor var ute, fick Leontine, den blomstrande flickan, läsa det kära brefvet för den gamle, och hvarje gång hon läste helsningen till sig tänkte hon sig den raske, glade lekkamraten som en fullvuxen yngling, och någonting liknande en rodnad färgade kinderna hvars rosor nattvaket vid fader Engmans säng, blekt. Det dröjde ej länge förr än hon ej behötde läsa längre. I dessa svåra dagar hade gumman så godt hon kunnat skrifvit till Adolf och bedt honom komma.