Gotlands läns nya tidning – 12 november 1863, sida 3

va hemska genljud från öns klippor, regnet faller i strömmar. I en bergrefva söka de en tillflyktsort; Elin smyger närmare intill sin vän. Himmelen är ett haf af eld: en blixt slår ned några steg ifrån dem. Förskräckt af det fruktansvärda dundret sjunker den unga qvinnan i hans famn, hon omslingrar honom med sina armar — hon vill dö tillsammans med den ende hon älskar. Oförtöfvadt bär han henne till en närgränsande koja; här torkar hon sina genomvåta kläder vid en i hast uppgjord eld. Hon synes tankfull och sysselsätter sin inbillning blott med honom; endast i hans närhet känner hon sig lycklig, vore det under ett halmtak eller i rikedomens glänsande gemak. Solen har gått ned; himlen börjar emellertid klarna, månen träder fram mellan moln som vinden fördrifver stormen har lagt sig. Vår unge vän fattar Elins hand för att återvända till staden; ju närmare de nalkas hemmet, desto långsammare bli hennes steg, ty hon vill ännu längre vara vid hans sida — att skiljas från honom vore förskräckligt! Glöm icke, dyre Jacob, hviskade hon slutligen med bäfvan i hjertat, ,glöm icke, att Elins öde ligger i din hand! de beträdde nemligen i detsamma porttröskeln till Soltyks hus. Deras ankomst stillade något dennes oro — han hade tillräckligt af att tänka på stormen som fördröjt sonens fartyg. Elin skyllde emellertid på att hon var trött; hennes följeslagare deremot ön