Gotlands läns nya tidning – 10 september 1863, sida 3

Moderna skälmar. Ett sällsamt slälmknep pafierade desza dagar i London. J en stor urhandel i City inträder en dandy of nyaste, otadliga fagon, köper efter fort urval ett guldur för 20 pund sterling och öfwer lemnar, utan att pruta, till den belatne säljaren en hundrapuuds sedel, af hwilken han skulle göra fig betald. Denne pröfwar sedeln sorgfälligt, finner att den är riktig oh betalar 80 pund sterling tillbaka. J samma ögonblick, den rike dandyn will aflägsna sig, möter han i butikdörren en annan, ej mindre elegant utstyrd gentleman, fom han wisar det inköpta uret, och hwilken till köpmannens glädje ide nog ifrigt fam berömma det fmakfulla arbetet. Bada aterwända derpa in i butiken och efter en fort öfver talning från den förste dandyns sida, beslutgr fig den nyankomne att köpa ett likadant ur för samma pris. Afwen han betalar med en hundrapund sedel (med mindre mynt tydas de engelska dandies aldrig uppehalla fig) samt erhaller, sedan den erfarne uvhandlanden äfwen öfwertygat fig om riktigheten af denna sedel, 80 pund sterling (omkring 1430 r:dr) tillbaka. Men i samma ögonblick, som köparen nummer twå stoppar till fig ur och penningar, blifwa bada herrarna plötsligen märk bart oroliga, skela utat gatan, hwiska wid hwarandra och wilja ändtligen hastigt skynda från stället. Da springer — till föpmans nens fasa — en constabler rakt mot dem i dörren, griper bada utan widare omständigheter i kragen och förer dem med ett triumferande Soddam, har jag er ändtligen, fanaljer P tillbaka in i butiken. Här meddelar han den lycklige profitmakaren, att de bada gentlemännen wore ett par af Londons mest raffinerade swindlare (och det mill, fom bekant, redan säga nagot!) och frågar honom, på hwilken glänsande affär de wärda herrarne hade prejat honom. Dessa herrar ha hos mig köpt twänne guldur för 40 pund sterling och riktigt betalt dem, säger den liksom från skyarne falls ne köpmannen, hwilken fortfarande knappt tror sina ögon. Ahal skrattade constablern, och buda ha betalt med huns drapundsedlar, inte sannt? Fa! och för den stackars urhandlaren tycktes uppgå ett förs färligt ljus. Smwar äro sedlarne, lät mig fe dem! Corpora delicti hemtas fram, constablern undersöker dem, förklarar för den ur sina illusioner få grymt ryckte köpmannen, att de äro falska, och nedtyngda under bördan af detta skickelsedigra ögonblick, erkänna de bada förkrossade brottslingarne ogerningen. Under jubel öfwer sin lyckliga fangst, inpackar den stränge hr constablern ur, sedlar, penningar och ogerningsmän i en droska, beställer lokalens egare om en timma på polisbyran och far i gar lopp derifran. Först sedan det sista bullret af wagnsbjulen förs swunnit, aterhemtar sig köpmannen så pass, att det faller honom in, om det ända inte more bättre att göra den egendomliga expeditionen sällskap, för att sjelf fe efter fina tillhörigheter. Andlös störtar han efter droskan, — den är förswunnen; han frågar efter på polisbyran, ingen menniska der känner till det vin gaste af hela historien; det fluga triot med allt tillbehör är förs swnnnet, od) bäst och ryttare sag man aldrig åter. Djupt kränkt öfwer fin tids förderf, fom till och med mifss brukar polisens heliga uniform till swindelknep, återwänder den prejade ändtligen hem och införer melankoliskt i fin hufwudbok: 160 pund sterling och twå guldur till 20 pund, handelsomFoftnader. A anna INOM