Gotlands läns nya tidning – 3 september 1863, sida 3

Hon höll honom dock tillbaka med sträng värdighet. — Herr v. Feldheim! Jag har blott ett enda ord att säga er. Endast derför kommer jag tillbaka. Lemna mig på ögonblicket! — Emilie! utropade den unge mannen. — För er heter jag icke Emilie. — Nådiga fru! — Lemna mig! Jag befaller det, ögonblickligen! Hennes ädla beslut var äfven fast. Men för att kunna med framgång afväpna en skicklig förförare, var det för sent fattadt. Officeren hade plötsligen antagit minen af en tillintetgjord. — Jag går, nådiga fru, men endast med er förlåtelse. — Icke ett ord mera! Gå genast! — Ni vill skicka mig till döden! Han hade åter knäfallit framför henne. — Jag måste höra ordet förlåtelse från era läppar. — Jag förlåter er. Gå nu! — På detta sätt? Aldrig! Er mun uttalade endast mekaniskt desse ord. Jag måste höra dem från ert hjerta. Af medlidande! Af barmhertighet! Han såg bönfallande upp till henne. Hon såg äfven dessa blickar. Men de väckte ingen tanke, ingen känsla för hennes bönfallande barn. Men en annan känsla, som slumrade i hennes hjerta, förmådde de väcka. — Jag förlåter er!