Gotlands läns nya tidning – 27 augusti 1863, sida 3

Sann fromhet. Den glada tillförsigt, fom genom Neligionens wälsignelse kommer öfwer en menniska; fönflan af tillit; en hwila hos Gud; själens utomordentliga frid; den allmänna samklangen; den inre fän: slan af den Oändliga; samkänslan med Alltets själ, — är en sällhet, fom ord ej förmå uttrycka. Endast den wet det, fom länner det. En profets tal kan ej slildra detta tillstånd, — nej ide en gäng om en Seraf berörde hans läppar med eld. I den högtidliga stunden af religiös besökelse från den lefwande Guden tyckes det ej längre finnas någon särstild tanka; werdslifwets flöde genom strömmar själen. All tanke på jaget har upphört; det är en småfak att wara Konung eller Arbetskarl, fader eller fon. Menniskan är ett med Gud, och Han är allt i allo. Hwarken naturens skönhet, eller jnillets fröjd, eller det ljufwa andandet af likstämda hjertan, hwilkas klappande utgör en tjusande musik, — hwarken en eller alla af dessa kunna uppgå mot glädjen hos den fromma själ, fom är ett med Gud, och så full af frid, att bönen är obes höflig. Denna djupare glädje förlänar ett ökadt behag åt före nämde fröjder. Naturen undergar en ny omgestaltning. En saga förtäljer, att då den uppgående solen faftade fina stralar på Mems nons bildstod, uppwäckte de en mufifaliff klang i dennes stenbröst. Religionen gör det samma med naturen. Fran den glänsande ormen till wattensallet, är allt wältaligt om Gud. Likasom för Johannes i Uppenbarelseboken, står en Engel i solen; en Seraf jmäfs war öfwer hwarje blomma; Gud talar i hwarje litet grässtrå, som omgifwer foten af en berghäll. Då wiger sig äfwen snillet wid en högre sällhet; dess tankar lyser mera strålande, när de infattas i religionens ljus. Den gör wänskapen och kärleken oändliga. Menniskan älskar Gud, då hon blott älskar sin wän. — Detta är den fröjd, som den sanna fromheten och religioneu förlänar; dess fortfarande frid; dess ewinnerliga lif. Sådant kommer icke af en slump. Det tillfaller dem, som bedja och arbeta, arbeta och bedja. Det undanhalles ej för någon såsom andra gåfwor. Na turen talar föga till döfwe, den blinde eller den obildade. Jcke hwarje menniska är ett snille, och fan njuta dess fröjder. Få mens nistor lyckas finna en wän, fom för dem är en werld. Denna treeniga sympati är ej för en hwar. Religionens sällhet åter, fom är den djupaste, den sannaste, den ewinnerligaste, samkänslan med Gud, den kunna alla Hans barn winna. (W. W.) —