Gotlands läns nya tidning – 20 augusti 1863, sida 3

Utsigter för Ewigheten. J den lalsamiska morgonstunden af ex sommardag wandrade en Landtman med sin Son pa fältet. Den swalkande winden lekte med gubbens silfwerhar och lyftade sädesfältets blomdoft lift ett moln öfwer den böljande grödan. Se, fade den gamle, Quru werlsam naturen är till wårt bästa! Med samma flägt, hwarmed hon swalkar wara kinder, befruktar hon wara fält, pa det wara lador ma fyllas. Attio ganger bar jag fett detta, och litwäl är det mig få glädjande, fom om jag i dag sage det första gängen. — Det kunde wäl lätt wara den fifta! Ty har jag ide uppnatt menniskolifwets höjd? Så talade gubben. DÅ fattade sonen hang hand och wardt bedröfwad i sitt hjerta. Men fadren fade: Yvarföre will du bedröfwas? Se, min dag är förliden och min afton är kommen. Skall en ny morgon för mig randas, få maste det först blifwa natt. Men den skall blifwa för mig lik en sommarnatt, swal och ljuflig, der aftonstymningen flyter tillsamman med morgonens gryning. VAL, min far, fade derpa jonen, huru fan du få gladt tala oni det, fom för oss blir det sorgligaste? Du gaf mig en bild af Din död; o, gif mig ocksa en bild af ditt lif, min fader? DÅ swarade gubben: Det förmår jag lätt; ty akermannens lif är enkelt sasom naturen, hwaraf han omgifwes. Ser du lärkan der borta, hur hon sinngande lyfter fig upp från kornfältet? Jcke förgäfwes swäfwar hon landtmannen sa nära! ty hon är bilden af hans lefnad. Se, i den moderliga jordens stöte född och upp wuren, haller hon fig till den närande faran. Mellan den Mige tiga halmen bygger hon sitt näste, klicker och uppföder ungarne. Torfwans och det gröna fältets lifwande doft stärker hennes winge och stämman i hennes bröst. Men mi höjer hon fig i luften och stadar ned på den gulnade halmen och slördarne och den rufwande modren, och uppat till ljuset, som uppdrager grödan, och till molnet, som nedförer daggen och regnet. När knappt dagen begyns ner att gry, är hon redan på sina wingar, för att helsa den kommande morgonens tidiga budskap. Och när aftonsolen nedsjunker, lyfter hon fig ännu en gang för att dricka den himmelstas sista strale. Sa lefwer hon ett twafaldigt lif, det ena tigande i den närande jordtorfwans och den grönskande halmens stilla stugga, och det andra sjungande i en högre ljuswerlds rena rymder. Men begge defa lif äro blott ett. Ty fe, nm npplyfter hon fig, för att ater nedswäfwa, och swäfwar ned, för att anyo uppftiga. Su talade gubben. Då fattade sonen med ifwer fadrens hand och fade: A ja, fader, sadant war ditt lif! O, må det ännu länge glädja oss! Derpå swarade gubben: Jorden blir mig för tung! mare för wiljen J missunna mig den rena harmoniens och det högre ljusets odelade lif Äfwen mig skall du mottaga, ändlösa ewighet och törstande efter odödlighet, sträfwar hela mitt hjerta dig till mötes. Skön är jorden, men mitt hjerta tillhör ej henne. Ljuf är känslan af lifwet, men mitt hjerta längtar ändå efter en annan tillwaro. Hwad fäster menniskan få nära mid denna töckniga falla dal? Blott under ljus och wärme utweckla fig de jordiffa fröen till blomma och frukt. Ljus och wärma behöfwer anden, för att utweckla fina härliga frön. Efter ditt ljus och din wärma, du bättre werld, trängtar mitt hjerta! Saliga tanke: fulländning! Arma jord, hur glad fall jag ide en gång lemna dig! Liksom en wän ilar den andre till mötes, som wäntar honom med utbredda armar wid sluttningen af en kulle, få slall jag ila till dig, dödens engel, ned i grafwen; lyft sedan ankaret och för mig öfwer den stilla oceanen till de obekanta Barne. Här fordrar det godas utförande ofta dyra offer. Här blir min frid ofta störd genom mig sjelf, mitt lugu gäckadt, min tills vedsftällelje rubbad. Der blifwer det bättre. Jag wandrar fris yetens land till mötes. Hur stall jag ej triumfera, när en gång min ande swingar fig upp öfwer det förgängliga, när striden är yktad och priset wunmet! Der skall jag flada Gud. Jag stall kuda Honom, när mitt brustna öga ej mer kan igenkänna werlden. För mig stall en himmel öppnas, när den dunkla jorden under nig bortrinner sasom en dröm. Det gudomliga skall hos mig örst då fullt frigöras, när det menskliga hos mig sammanfaller ill dödt stoft. Då, o då, min odödlige ande, när din skönare ödslostund slår, fom på jorden kallas död och i himlen uppwak. tande, då stall du skada Gud! Jag slall skada Dig i Din outsägliga storhet och kärlek, o du min ännn osynlige Fader! och först då skall min uppfyllda ängtan släckas i hänryckning. Jag stall skada Dig, jag Mall bes värdigas att skönja Dig Harare, när jag, lossad från det jordiska, n ren onde, blandar mig med andarnes werld, och återwänder ill det rätta hem, från hwillet jag härstammar; ty från Dig, lllsmäktige! härstammar jag. Ur ewighetens sköte kallade Du den pplifwande gnistan, benämnd ande, som förklarad ilar till ewigeten. Jag skall skada Dig! O, hwilken salighet ligger ide reon i hoppet om denna hänrydning! Då swäfwar jag omkring nin högsta fulländnings mal; werldens hemligheter afslöjas för nina blickar och saliga känslor genomströmma mig, för hwilka här eve ide finnes något namn. Jag stall stada Dig — jag sjelf mm nm