ditt retliga lynne, Blomberg. Det är en lycka att jag inte är så trätgirig som du; då skulle det gå vackert till här i huset! Jag ville bara önska att du hade en fru, som riktigt sjöng ut med hvad hon hade på hjertat; då skulle du nog märka skilnaden. Men med mig reder du dig nog, efter jag min enfaldiga stackare inte kan säga något. Du borde riktigt blygas, Blomberg! Du ger dina barn just vackra exempel. Dina gossar bli lika dåliga som du sjelf. — Att tala så der under hela frukosten bara om skjortknappar, och det till på Söndagsmorgonen! Och du vill heta kristen? Jag kan just undra hvad dina söner skola säga om dig när de bli större! Och alltsammans bara för det en enda knapp feltes på ena skjortärmen! En hygglig menniska skulle inte ha sagt ett ord engång. Hvarför jag inte håller munnen? För det jag inte vill göra det. Jag skall låta dig förstöra mitt sinneslugn, jag skall gräma mig till döds för en usel skjortknapps skull och dertill tiga och samtycka? Jo, sådana äro karlarne! Men jag vet hvad jag för framtiden skall göra. Alla knapparna må gå ur den ena efter den andra, gerna för mig, jag tar inte ett stygn för den saken. Jag skulle just vilja veta hur du då skall bära dig åt. Du måste gå till någon annan, som syr fast dem åt dig? Huru? Det är en vacker hotelse af en gift man mot sin hustru. Och mot en sådan fru, som