Gotlands läns nya tidning – 28 maj 1863, sida 3

Också en tafla ur werkligheten. För icke längesedan ankom till en af Norrlands fuststäder en resande Herre. Han tog in på Gäftgife waregården och i de twå bästa rummen. Han ryckte på axlarna, när man först bjöd honom blott ett. En wäl dig reskoffert med granna messingsbeslag bars upp efter honom. Det dröjde en god stund innan han hant göra fin toilett; men när han ändtligen wisade fig på gatan, beundrades han allmänt för fin dyrbara garderob och sitt ståtliga utseende. Han mar kanske något för blef, men man fan wäl ide wara annat, när man foms mer från stora werlden, från Stocholm. Man blir blef af de der ewiga middagarna och fupeerna; de der spelpartierna långt inpå nätterna göra också sitt till. Men hwad will man göra, när man warit så eftersökt som han? Man måste lefwa med, om man will träffa menniskor, och man måste träffa menniskor, när man egnat sig åt det större affärslifwet, och det war just det den resande hade gjort. Han war representant af en större firma i Stockholm, hade rest sjelf för att engång se det herrliga Norrland, om hwars norrsken om wintern och ljusa nätter om sommaren han få mycket hört ta las. Han fil ej fe norrskenet, emedan det war fom martiden han fom. Men för att ide synas resa för nöjet blott, något fom ide rätt wäl anstår den större affärsmannen, war hans afsigt att under genomresan afsluta åtskilliga affärer i wirke, några skeppslaster kanske, ifall man blefwe ense om priset, något som icke borde bli swårt, helst han betalade kontant. Kortligen, nyttan mar förenad med nöjet. Det war gifwet att en större affärsman, fom på detta sätt uppträdde, snart skulle wäcka det största uppseende, och redan samma dag han kom hade stadens köpmän en större aftontillställning för honom, der det gick hett under skölderna till. Den elegante Köpmannen från hufwudstaden war, ehuru en af börsens furstar, dock icke en af dem som ser småstadskrämaren öfwer axeln. Han drack brorskål med de förmögnaste och mest ansedda, och ehuru han icke gick lika långt hwad de öfriga beträffade, så intog han icke desto mindre alla genom detta sätt att wara, som man endast förwärfwar sig på Stora sällskapet i Stockholm. Hans skål dracks himlen wete hur många gånger, och det knäcktes lika måns ga halsar på champagnebuteljer fom det fanns halsar att tömma dem. Hela sällskapet följde Honom hem till gästgifwaregården och utanför hans fönster uppstämde fyra unga Brädhandlare en serenad till hans ära. Den högtärade gästen hade den artigheten att bjuda alla sina nya wänner upp till sig på en sängfösare, hwarwid man fick tillfälle att beundra de dyrbaraste toilettpjeser, alla af silfwer, och kontrollerade, det sörstås. Skulle wäl Chefen för en större handelsfirma fara land och rike kring med nysilfwer! Sedan man fått sina sängfösare och det i flera omgångar, begaf sig en hwar hem till sitt, görande med benen det wanliga korstecknet, hwilket anses för en lemning från den Katolska tiden och som, trots Upsala mötes beslut, bibehåller sig enwist ännu i dag. Följande morgon samlade sig sällskapet, för att ånyo begifwa fig till gästgifwaregården, der de ämnade öfver raska fin högtärade gäst på sängen och derefter taga honom med fig på en större frukost hos Borgmästaren, hwilken, aftonen förut hindrad att göra bekantskap med lejonet från Stockholm, nu önskade se honom hos sig. Men just som de skulle gå ingenom porten till gäftgifwaregården körde ut derigenom en wanlig bondwagn med parhästar. Några personer suto deri och bland dem igenkände man genast Länsmannen. Omwad! hwad nu! ropade en af sällskapet; hwad är det för en fom sitter bredwid Länsman?