Gotlands läns nya tidning – 12 mars 1863, sida 2

och en till sitt. Bengt hade skiljt sig vid dem, då de varit på hemvägen. Natten inbröt, man gick till hvila. Den stackars modern kunde ej få en blund i sina ögon af ångest. Helt tidigt på morgonen kallade Aurell på en af tjenarinnorna och frågade: — Är Bengt hemkommen? — Ja, han kom hem vid midnattstiden, blef svaret. Aurell beredde sig att lemna rummet; men hustrun fattade om hans arm och sade bönfallande: — Låt mig först tala vid honom, jag ber dig så mycket! Han såg på den bedjande qvinnan, i hvars ögon glimmande en tår; derefter vände han sig bort med de orden: — Må göra; men jag säger dig, Elisabeth, stryk skall och måste han ha för sitt ofog, det kan icke hjelpas. Du har så många gånger undandragit honom en välförtjent bestraffning, att det nu vore fåfängt försöka göra det. Fru Aurell gick till sonens rum. Hon fann honom liggande vänd åt väggen med täcket uppdraget ända öfver öronen ochfhufvudet djupt nedtryckt i kudden. Då modern inträdde, drog han täcket ännu mer öfver sig. Fru Aurell gick fram till sängen; utan att säga ett ord, drog hon ned täcket från hufvudet; men Bengt vände sig det oaktadt icke emot henne.