Gotlands läns nya tidning – 5 februari 1863, sida 3

Detta tyckes wara en mycket enkel fråga, som lätt borde funna befaras; men mången fom så tänker torde blifwa rätt brydd, om han nödgades gifva ett tilljredsställande swar. Hwarje menniska i ett fritt land behöfwer tre slags uppfostran: — ett, för att göra henne slicklig i hennes enskildta kall eller yrke, — detta är hwad man kallar professionell uppfostran; — ett annat, för att lära henne sina åligganden såsom menniska, sina pligter och rättig: heter såsom medborgare, — detta är allmän, moralisk, och politisk uppfostran; och ett tredje, att lära henne känna och wörda sina högre förhållanden, såsom en af Gud skapad warelfe, ämnad för odödligheten, — detta är religiös uppfostran. Nu, i fråga om sak, är allt sådant nyttigast för menniskan, som mest befordrar hennes sällhet; och detta är så klart, att det skulle wara dåraltigt om wi brydde of om bewis derför. Det oaktadt finnas de, fom beständigt taga ordet nyttigt i en helt annan mening; de förstå dermed ide hwad fom tjenar till menniskans sällhet, utan endaft hwad fom tjenar att skaffa menniskan förmögenhet, penningar; de falla derföre den professionela uppfostran för nyttig; men de ärvebenägne att anse den tid såsom bortkastad, hwilken amvän des på den allmänna, den moraliska och politiska upps fostran, isynnerhet om den blandas med den andra upp fostran, fom de hedra med namnet nyttig?: det är den uppfostran, fom sätter menniskan i stånd att förffaffa jig uppehälle. Likwäl skulle wi alla funna wara förträffliga