Gotlands läns nya tidning – 29 januari 1863, sida 2

små elfvor, som sväfvade kring blomstertufvan på ängen och på sjön. Och plötsligt tyckte jag mig se strömkarlen sjelf uppstiga ur vassen och sträcka åt mig en fiol. Förskräckt föll jag ned och blef liggande orörlig, men tyckte mig alltjemnt höra en oändlig, ljuf musik, hvilken fyllde min själ med himmelsk lycksalighet. När jag sedan vaknade inbillade jag mig att denna syn var en ingifvelse ofvanifrån. Jag skyndade hem, fattade min fars gamla fiol och börJade att i toner återgifva hvad som rörde sig på min själs djup. Jag spelte på berg och i dal, i skog och i mark, medan klippornas echon upprepade tonerna i långa uthållande ljud. Jag härmade alla läten i naturens rike och började till sist att sjelf komponera små stycken. När jag då i min barnslighet tyckte att jag lyckats, blef jag oändligen glad i mitt sinne; mitt hjerta hoppade af fröjd, jag ville i ögonblicket omfamna himmel och jord. Så förflöt första tiden af min barndom. Jag var glad som en spelande tjäder, men plötsligt kom nödens bleka gäst och störde den fridfulla melodien. Min mor blef angripen af en tärande sjukdom. Ilon kunde icke mera sy och spinna, och med detsamma hade vi intet att äta. Jag vandrade dagligen en half mils väg till närmaste gård och tiggde till vårt nödtorftiga uppehälle. I början gåfvo de goda menniskorna mig villigt hvad vi behöfde; men småningom började husmodern att knorra. Hon tyckte att jag var allt för efter