Gotlands läns nya tidning – 8 januari 1863, sida 2

gra stormar, någon åska, förhöja endast dess rena och genomskinliga grund. Barnen, säga vi — mycket talrika som vanligt bland arbetames familjer — tumlade om i skog och mark, de lekte i den herrliga parken, och deras oskyldiga fröjd uppsteg, likt en omedveten lofsång, till honom, som skänkte den arma menniskan denna barndom såsom en ersättning för allt hvad lifvet sedan äger qvalsullt och bittert. På den rymliga, putsade bruksgården lekte äfven glada barn, rosenkindade flickor och gossar. De voro förvaltarens och läkarens. Likt brokiga fjärilar dansade de öfver gården, hvarest solen sken på deras glada upptåg, och sommarvinden lekte med de fladdrande banden på deras hattar; men bäst af allt var, att solen, att vinden kysste samma rosiga och af glädje strålande anleten. Efter ett väldigt springande omkring gården måste dock barnen känt någon trötthet; ty på en gäng hamnade de alla på trappan till bruksförvaltarens bostad. Der sutto nu de tre gossarna och de tre flickorna med armarne lindade om hvarandra, liknande en gigantisk bukett af lefvande blommor, hvilkas skönhet och friskhet nogsamt vittnade om ömhetens, om föräldrakärlekens lifvande sol. Men bäst de så sutto, vaggande sina hufvuden emot hvarandra, skyndade en dödsblek yngling öfver gården. Ilan ställde sina steg emot trappan, der barnen hade sin plats, och under förtviflansfulla utrop, hvilkas betydelse de icke kunde