Gotlands läns nya tidning – 8 januari 1863, sida 2

rätt och allmän säkerhet samt till wärn för sederna och till warning mot folfförledares förwillande begrepp, fmtgande wald och tilltagsna plundringar. Det är endast det onda samwetet, som försöker att bortblanda dessa få wida skilda begrepp, eler enskild föga manlig flandersjuka i smyg och befogadt lagligen anfördt klander, för att dermed öfwerskyla sina egna wrängda rättsåsigter samt landsförderfliga dåd och skamliga rofferier, ingalunda wiljande medgifwa, att man kan wilja det rätta utan småaktiga biafsigter. — Och komme man alltid ihåg ovdspraket: der lag slutar, widtager hedern! Mien ju mer förnuftet klarnat och folken wunnit ftatsrättslig frihet samt dermed tillbörliga medborgerliga rät: tigheter, har det gamla mörkret och wåldet ock måst allt: mer wika; och så har det allmänna omdömet och det offentliga ordet blifwit en werldsmakt samt offentligt klander allmänhetens oomtwistade rätt. Och nu mer är ej wilja och wåld landsrätt, utan land skall med lag byggas. — En så befästad follfrihet och rätt hafwe wi i grunden af wårt Lands statsförfattning och från de äldsta tiderna alltid haft, blott stundom mer eller mindre qwäst af herre: och embetsmanna-förtryck, men den har dock först i sednare tider blifwit öppet erkänd och kommit folket till nytta. Och att det nu werkligen så är, det finna wi med glädje bland annat deraf, att wid denna riksdags början en af Konungens rådgifware, sjöministern, Grefwe von Platen, tackade ej blott för de upplysningar, fom gåfwos, utan och för de flera anmärkningar (hwilka wisserligen woro ett offentligt klander), dem en riddarhusledamot anförde mot en Hr Grefwens embetsskrifwelse uti den Kongl. propositionen. Derföre bör nu oc en hwar styrelse, tjensteman eller enskildt, hwilka och hwarest de än må finnas, weta och städse påminna fig, att deras allmänna åtgärder, för waltning och handlingar äro underkastade det fria ordet och det befogade offentliga klandret. Dock finnes måns gen en, som ej tycktes wilja inse detta och fom ännu litar på fina slägtförbindelser eller allmänhetens kända beskedlighet. Men ett system af oefterrättlighet fan wäl ej fortfara alltid, och det mot billighet, lag och all samhällsanda samt då folket alltmer blir want till fjelfstyrelse: allmänheten will nu ha rätt och reda. Oh det gar ej längre an, att allmänna befattningar i all beqwämlighet skötas såsom ett lekwerk, att offentliga ans gelägenheter dragas på långbänken, att menighetens fäferhets handlingar äro ofullständiga eller ewinnerligen inne hallas, ej heller att de offentliga medlen icke från man till man och för hwarje uppbördsår ordentligen redomisas och på bästa fött anwändas, o. s. w. Finnes ej nödig ordning och reda i myndigheternas dagliga Åtgöranden och en lefwande wälwilja för samfundets wmedborgerliga helsa, fan ju ej samhället lefwa i lugn för det närwarande och än mindre hoppas på någon frame tida förkofran. Må wederbörande betänka detta och med mera allwar bestyra hwarjehanda offentliga wärf samt medan det ännu är tid lyssna till allmänna rösten i detta fall, — fom här wid lag sannerligen är lika få wäl: willig fom den är uppriktig —, få att ide enskild olycka och allmän skada i motsatt fall oundvikligen måste inträffa. Ty det offentliga ordet fan ej i ett fritt land förnedra sig att förtiga sanningen eller till att påstå, att forpen är hwit; det talar wisserligen helst om det goda, sköna och rätta, men det måste och stundom säga rent ut, att en käring är — en förng och att en gammal skälm är intet annat än — en gammal skälm. Och i ewighet fan ju ej det gamla eländiga fonfiderations-fyftemet räca, då man, utan att det minsta tänka på det allmänna, gjorde allt för en wördig slägtinge, för söta bror eller för en kärälskelig fafter-brorsfons-mågs-fufin. Nej, ett så ömkligt samhällstillstånd af wäld och wåld duger nu ej mera då offentligt klander samt sjelfstyrelse är menige hetens obestridliga rättighet.