Gotlands läns nya tidning – 20 november 1862, sida 3

fattiga wisar fig mer tillfredsstäldt med att ide behöfwa mottaga fom en nåd, hwad de kunna förskaffa fig me delst en liten uppoffring. Det blef alltså beslutadt, att nånadsafgiften blott skulle wara en penny (omkring 4 k. Swenskt Riksgälds); att volymerna skulle wara små, och att de hwarje månad skulle aterlemnas. För den sammanlagda summan inköptes öfver 80 volymer, och on donation af den nitiske stiftaren ökade genast bidlios theket med trettio. Nedan andra weckan efter grundz läggningen funnos öfver hundrade delegare tecknade, hwaraf fyratio woro fattiga arbetare eller ensamma giwins folf, famt ungefär ett lika antal under 15 års ålder. Största delen af dem hade ide förut kunnat läsa två timmar i månaden; men redan andra året betalde nästan alla afgiften Half-årsmis i ställe för månadtligen; och de flefta ombytte böcker flera ganger i månaden. En anekdot wifar den nyttiga inflytelse of företaget, fom strax efter dess uppkomst förspordes. Första wåren efter imättningens begynnelse, då dagarne blefwo längre, fom en af delegarne, en dagas karl på landet, tillbaka med fin lånade bok, men fade att han nu ej wågade uttaga en annan. Han yttrade, att under sommartiden måste han och hans familj arbeta hela dagarne, temligen långt ifran sitt hem, och att han icke trodde fig om att funna afhalla fig ifrån läsning, om han hade tillgång på böcker. Han wille längre fram uttaga sådana. Man frågade Honom, om han ansåg sin årsafgift wäl anwänd, och han swarade härtill, med ett utseende, så förnöjdt, som hade han fumit en rik skatt: Ja! om jag till och med betalt en skilling (en R:dr r:gs) i weckan i ställe för en pemy i månaden, skulle både jag och de mina wunnit derpå. Hela win tertiden gingo wi hem att taga wår middag mellan kl. 4 och 5 eftermiddagen. Dordentlighet i huset och de yngre barnens skrik eller buller wållade då merendels, att jag med en och annan of mina Äldre söner gingo att tillbringa aftonen ute. Stundom stodo mi med hän derna i fors och pratade i månskenet utanför förftugus qwisten; regnade det, gingo mi in i smedjan och gapade på smeden, eller ofta till krogen, der mi, fastän ice bes gifna på dryckjom, för skam full ändock togo oss ett spettsglas rhum; och, ehuru ringa det än foftade, är det ringa lihwäl mycket nog för den fattige. DÅ jag tog hem första boken ur wårt lånebibliothek, bad min hustru mig läsa högt; men jag kunde det ide, emedan de små barnen skreko öfwer mig. Sedan lade hon den i tid att sofwa, och jag begynte läsa. Nästa morgon och sedan alla aftnar war wårt hus snyggt och i ords ning; det lyste i eldstaden, mitt aftonmål wäntade mig, småbarnen woro till sängs, eller ock tillätos de att wara uppe, på wilkor att lila stilla åhöra mig som deras uppmärksamma moder gjorde det. Jag glömmer det aldrig: den bok wi först råfade få, war Golosmiths Den lifwade naturen? Ack! hwad den roade of, hwad den ingaf för en lycklig känsla i wår själ; och utom hwad wi lärt oss af denna läsning och några andra goda werk, wecka för wecka, tycker jag nu att mitt eget hus och min egen familj är det lyckligaste jag fett, och jag har tydligen funnit, att den fattige mannen, med fin bot i handen, fan wara lika lycklig, fom någonsin den rikaste och förnäme. (Insändt).