Gotlands läns nya tidning – 6 november 1862, sida 2

mena wi, kommer dels af den tröghet wid allt owanligt som är nordbon egen, dels af bristande liflighet i det offentliga ordet samt isynnerhet deraf, att folkets och embetswerkens förmän knappast ännu yttrat någon wärme för denna folkets angelägenhet och än mindre, eller allför sent, med ord och handling trädt i spetsen för vdenfams ma. Och det är nu engång få, att wårt hederliga folk wid allt behöfwer fe fina främste främst — detta ocfå ett arf från wåra stora funga-tider. Men åter denna tröghet här wid lag från deras fida, som äro de s. k. bättre och fom skulle mer weta, har nog till en del fin orsak i den skefwa och orättwisa uppfattning of Carl XT, fom länge wisat fig både i skrifter och omdömen bland de högre famhälls-medtemmarne. Många af dessa sednare hafwa ofta alldeles förnekat Carl XII:s storhet, hånat hans onödiga foldat-manhaftighet och oblidkeligen förklarat honom för en blott Hård och fame wetslös riksförderfware. Ty, förwillade af tidens ftundom inskränkta förmärfs-åfigter, barnsliga friljet8-begrepp efter af ståndshat, hafwa de ingalunda mättat fatta det kämpalika och bragdforna fom är uti Carl XII:s hela mwä sende och mwifinga-lynne, ej heller den owanliga hjeltens ödesdigra storhet: man har derwid ej förmått skilja wåra dagar från fordna tider med dessa sednares alldeles olika ftatsförhållanden och lifsåsigter, man har förblandat orsaker och werkan samt icke undersökt eller gjort rättwisa åt Kung Carls ädlaste afsigter och den redligaste wilja för Fäderneslandets wäl, utan blott fett och fördömt de olycksaliga följderna. Man har då ej Heller besinnat Sweriges onaturliga ftatsläge från förra tider, det ärfda adelsmissnöjet inom landet, och Carl XII:s ungdom under Hans första styrelsetid, man har förbifett Hans uppfostran af den stränge fadern i allenastyrandets wådliga läror, man har glömt hans ftoiffa dygd allt från ynglingaåren midt ibland de öfriga Hof wens sedeslöshet, hans ärlighet jemte de utländska ftatsmännens gemena falskhet, hans rättmätiga krigsorsaker, hans olycka att till landets nödwärn få kämpa juft mot tidehwarfwets allra yppersta ftatszordnare, Czar Peter, som ju hade ofantliga tillgångar i snille, kraft och alle handa medel, ej heller inser man att Carls mening med friget mot Polen war att twinga detta land att blifwa en förmur för Tyskland och Europa, samt att han hade alla skäl att med ett bröstanfall försöla krossa Ryssland (ehuru han deri misslyckades, men alldeles liksom den store Napoleon). Och ändtligen förgäter man rikets fnart följande fattigdom samt de tusende olyckorna, de swikna förhoppsningarna, de tallösa glupande fienderna på alla håll och de oundwikliga förlusterna, fom han alls ide rådde för; och allt derföre faftar man också befinningslöft all skuld till Landets missöden på den ftore, enslige, olycklige Kommgen. Man mins ganska wäl, att Carl XII fordrade allt af fitt folf, men man glömmer, att han städse erbjöd allt, lif och blod, för samma folk. War det ej ett ocrhördt, upplyftande skådespel, att det lilla Swerige i mer än 20 år mäktade uthärda kampen mot en sådan öfver makt! — Dock, ehuru det är sant, att Swerige led och förlorade outsägligt mycket blod, egendom, kraft och anseende under Carl XII:s dagar, få är det också rätt mycken sedlig tillförfigt och styrka, fom folket wann el ler fom hos detsamma stegrades genom denne hjeltekomtung, en sjelfförtröstan, en stolthet, ja ett öfwermod, hwilket stundom warit oss skadligt, men som ock ofta fatt stål i oss under alla förhållanden och gjort oss mätte tiga till lysande framgångar jemte de största folk på alla fält för snillet och bragden: bonden wid plogen, tänkaren, ynglingen och alla hafwa ännu samma intryck af detta stora förgångna; och Swenska folket har också än i dag Carl XII kärast of alla fina hjeltar och fo nungar. Detta lynne för ftor-dåd och ridderlig upp offring (fom många utom oss har haft godt af), denna klang af MNarva-marfd) och detta ftolta ur wägen fom ——lcä!.