Gotlands läns nya tidning – 30 oktober 1862, sida 3

Lena såg väl, att det var samma Jerker i botten, men Jerker hade blifvit så mycket barsk på ett år, att hon kände sig en smula häpen. Hvad har du der? frågade hon, och pekade på hans bröst. Det är tapperhetsmedaljen, Lena! svarade Barsk. Kors, hvad di ska undra i sockna, det är ingen som har tocket förut, Jerker! Det är ingen som har ett sådant hjerta som du, Lena! sade Jerker. ,Jag har hört i grannbyn, att Snuten velat ha dig till hustru; jag hörde hvad han sade åt dig nyss, då du stod med biklungan på dig, Gud signe dig, Lena, du är en perla. Ått du kunde vara så dugtig att neka rika Snuten för min skull? Hå, det var ingen konst, Jerker, han är så jelaker, och för resten så är det somt, som är stule. Gud bevare mig att sticka mitt finger i tocke. Kom nu, och hjelp mig mota svynen ur kaplans ärter. Rätt skall vara rätt. Skräcken öfver bien, förargelsen öfver Snutens ondska, glädjen öfver Jerkers återkomst kunde icke komma henne att glömma att göra det rätta äfven uti smått. Barsk och Lena voro ense förut och blefvo det ännu mera nu. Men ännu fanns ett mäktigt hinder för deras giftermål. Barsk var visserligen soldat på roten, och skulle således ha soldatbostället, men byggnaderna voro alldeles nedrötta och kunde icke bebos. Snuten och de andra rotehållarne skulle visst bygga nytt, men de hade