Gotlands läns nya tidning – 30 oktober 1862, sida 3

Men han gjorde sig icke brådtom. Lena, sade han med ett grin, ,om jag nu slår med slefven i biklungan och springer min väg, så stinga de ihjäl digk Skynda sig, far! hviskade Lena. Nej, du har dröjt så länge med att svara mig. Jag öser icke bort bina, om du icke lofvar att bli min käring.t Förr må di stinga ihjäl mig! svarade Lena ond. Nå ja, nog har jag råd att låta svärmen fara för att bli af med dig din otäcka, svarade Snuten, kastade ifrån sig slefven och gick sin väg. Der stod nu den stackars Lena på backen med den surrande biklungan på sig i det brännande solskenet, och visste snart icke till sig. Men räddaren var icke långt borta; en högvext ung karl sprang genast fram, när Snuten gått, tog slefven och öste bien försigtigt i i kupan, och bredde lakanet öfver dem. Intet enda bi stack Lena; hon skakade på sig, gnuggade sig i ögonen, hörde icke ännu riktigt, men såg tydligt framför sig en lång soldat i slitna kläder. Ilerre Gud! utbrast hon, ,iär det icke du Jerker? Jo san, svarade Jerker och tog henne i handen; ,det är Jerker, men ser du Lena, befälet kallar mig Barsk. Och barsk såg Jerker ut med sina stora mustacher och skägg, som fått vexa fritt på hemvägen, de väderbitna anletsdragen, och den stora öppna blicken, som icke blinkat ens för kanonelden.