Gotlands läns nya tidning – 23 oktober 1862, sida 3

sista ögonblicket varit i besittning af alla sina kroppsoch själskrafter. Två dagar förut hade man begrast en hr Angelo de Caithå, som blef 112 år, och som var så rörlig, att han vid de sista valen gick fram och aflemnade sin röstsedel. Likaledes dog nyligen i samma stad en Ignatio de Verga i en ålder af 130 år, hvilken beklagade sig deröfver att hafva förlorat sin hustru i en mycket ung ålder: hon hade nemligen endast blifvit 97 år gammal. 2HEn bonde — namnet och stället göra föga till saken — började komma till åren och blef då ständigt af sina söner ombedd att öfverlemna hemmanet åt dem medan han ännu lefde, mot förbindelse af dem att ömt vårda sin gamle far till hans död. Men den gamle bonden skakade alltid på hufvudet, då de framställde sin önskan och bad dem vänta till våren. Då våren kom och sparfvarne, som bygde bo under ladutaket, fått ungar tog bonden dem från boet och släppte dem i en bur, som hängde utanför fönstret. De gamla sparfförålararna kommo snart till buren och flögo in och ut, för att mata sina ungar. Slutligen fingo de små sparfvarne fjädrar och kunde flyga. Då passade bonden på en gång och stängde luckan på buren, hvarigenom han lyckades fånga det gamla sparfparet och derefter lät han de fullfjädrade unga sparfvarne flyga sin kos. Hela dagen flaxade de gamla foglarne i buren och sökte förgäfves att komma ut, för att få någon föda, ty deras ungar hade öfvergifvit dem och läto de gamla svälta. Slutligen återgaf den gamle bonden sparfparet sin frihet i det han sade till sina söner: ,Söken att fånga de otacksamma sparfungarne, så att de må kunna lida sitt straff. När J lyckats taga dem, så sägen mig till. Jag skall då öfverlemna hemmanet åt er. Odekhaglig hedersbevisning. Konungen af Madagaskar, Radama II, har nyligen i anledning af sin kröning sändt sin förnämsta orden till åtskilliga högstående personer i Frankrike. Denna orden har det egna med sig, att den icke bäres i knapphålet, utan i en ring som går genom — näsbrosket. Bland de dekorerade är äfven m:r Imhaus, som förr varit chef för pressbyrån, men nu inom kort skall afgå i en utomordentlig beskickning till Frankrikes allierade, kung Radama. Vanlig höflighet fordrar naturligtvis att han vid detta tillfälle bär den honom förlänade orden efter landets sed, och den olycklige gesandten har nu blott att välja mellan ett brott mot etiketten eller att låta genomstinga sitt näsbrosk. — Förnäma anor. I Afrika finnes en folkstam, Beni-Bow-Addow, som skryter af att i rätt nedstigande linie härstamma från Djurdjuras apor och sätta en stolthet i att efterapa sina fyrhändta förfäders later. En af denna stams höfdingar uppehåller sig för närvarande i Paris; han är väl sina fyratio år gammal, mycket lång, mycket mager och mycket smidig; hans hud är kopparfärgad, håret långt och slätt som en indians. I motsats till de många andra ovanliga främlingar, som detta år hedra Paris med besök, har han genast vid ankomsten anlagt europeisk klädedrägt, men sina ap-åthäfvor har han bibehållit till förlustelse för parisarne, som i honom snarare se ett djur än en menniska.