ligtk, ropade köpmannen, ,men aldrig skall jag förgäta den välgörare, hvilken jag har att tacka för mitt lifs räddning, och således äfven för allt hvad jag här äger. Kommer ni ej ihåg den desertören, som hos er uppvaknade från döden, hvilken ni med så mycken mensklighet räddade, åt hvilken ni skänkte kläder och penningar? Det är just jag! Junker blef högst förvånad. Denna omvexling af lycka föreföll honom otrolig. Hans värd fortfor att berätta, huru han, efter många besvärligheter, anländt till Hamburg, och slutligen till Amsterdam; huru hans skicklighet i räknande och skrifvande och jemväl hans lyckliga utseende hade här förskaffat honom tjenst hos en rik handlande; huru han förstått att förvärfva sig sin husbondes välvilja; huru han erhållit en indrägtig plats på hans kontor och slutligen vunnit kärlek af enda dottern i huset, sin nuvarande fru; huru denna, sökt af många andra tillbedjare, gifvit dem alla korgen; huru köpmannen länge satt sig emot giftermålet, men ändtligen lemnat bifall dertill; huru han nu såsom enda arftagaren efter den rike handlanden, lefde i sällhet och öfverflöd, och huru han flere gånger velat tacka sin befriare, men alltid måst afstå derifrån af fruktan att blifva upptäckt och utlevererad. Nu kunde Junker icke längre tvifla. IIan kände en innerlig förnöjelse deröfver att hans goda gerning slagit så väl ut. Holländaren tillbjöd Professorn allt hvad han kunde önska, och så länge han vistades i Amsterdam måste han bo i hans hus. Då