Gotlands läns nya tidning – 2 oktober 1862, sida 2

Denne olycklige hade fått lif igen. Alla lemmar i hans kropp skälfvade ännu af köld och dödsångest. Vid det första ord Professorn talade, föll uslingen ned till hans fötter och anhöll i de ödmjukaste uttryck, att han måtte förbarma sig öfver honom och icke yppa att han på nytt blifvit lefvande, utan låta honom få njuta detta lif, sedan han nästan genom ett mirakel undgått ett hårdt straff. Det var naturligt att denna anblick, denna ton och denna bön rörde den dessutom ömsinte Junker, att han uppreste sin fånge och frågade hvem han var och i hvad måtto han förbrutit sig. ,Jag är, svarade denne, ,en utlänning och son af välmående föräldrar. Jag drack en gång mer än jag borde och lät under ruset värfva mig till soldat. Två gånger bjöd jag förgäfves till att köpa mig fri, och slutligen sökte jag att rymma. Jag skulle sannolikt blifvit straffad endast med gatulopp, så framt jag ej tillika med en annan varit ansedd som hufvudman för en komplott. Junker besinnade sig icke länge. Han tog fram kläder och hjelpte den nakne att draga dem på sig, hvarefter han lemnade honom en lykta med befallning att gå förut och lysa. Snart kommo de till stadsporten. Junker föregaf att han blifvit kallad till någon som låg dödligt sjuk i förstaden, och porten öppnades genast. Hans förmente betjent utpasserade naturligtvis äfven. Knappt befunno de sig utom fästningen, förr än den sednare ånyo ville falla till sin befriares fötter. Men Junker tillsade honom att af