Gotlands läns nya tidning – 18 september 1862, sida 2

Grefven, som genom en älskad makas förtidiga död hängifvit sig åt sina sorgliga minnen, åsåg emellertid med en viss fruktan de hyllningar, som egnades hans dotter. Han ville endast hennes lycka och hans fadershjerta darrade vid åsynen af de unga friarne, som redan i hofvets skola lärt att dölja sina fel och laster, att Icka med de heligaste känslor och låtsa sig hylla de renaste, mest upphöjda grundsatser. En dag kallade grelve ldanger, plågad af sådana tankar, till sig sin intendent, Miguel della Sabrera. Denne Miguel della Sabrer ra var son till en barberare i Madrid. Likasom alla andra Castilianare utgaf han sig för adelsman och glömde aldrig att framför sin fars nanm sätta ordet Don. Denna löjlighet afräknad, var Miguel en man af hjerta och förständ, samt sin herre ärligt och troget tillgilyen. Dessa i Spanien så sällsynta egenskaper bidrogo högligen till, att han mera betraktades som vän, än tjenare i huset. — Miguel, sade grefven till förvaltaren, jag är mer än någonsin bekymrad för min dotters framtid. Trenne goda partier erbjuda sig för henne, men huru mycket godt man än berättat mig om dessa herrar måste jag dock tillstå, att valet verkligen sätter mig i förlägenhet. Den första är Don Alvar de Caceres, brorson till hertigen af Medina, den andre markisen af SantaCruz, premierministerns son, och den tredje en chevalier dAleantara. Hans far, Don Mannel dOrtilz, har blifvit utnämnd till amiral och han har stora förhopp