Gotlands läns nya tidning – 26 juni 1862, sida 3

den, är hon svår att afbryta, men några qvistar i sender, kan hvar pojke förstöra. Vi måste alla hålla tillsammans och lyda en anförare; skingra vi oss, så få vi snart bita i gräset. Kunnen j icke öfverenskomma, om hvem som är den. bästa höfdingen, så pröfven dem. Både Gunnar och Barthel äro duktiga bågskyttar. Jag sätter i morgon upp mitt hattspänne till mål, och den, som träffar det på 200 steg, han vare anförare. Talaren hade knappt öppnat sin mun, förr än ett sorl af öfverraskning flög genom samlingen, och der och var hördes utrop: ,Junker Gert här! — ,Hvarifrån kommer han 24 — ,Är han uppstånden från de döda?s — , Han skall vara vår anförare! — ,tapprare eller klokare gosse fanns aldrig! — ,,Det är den rätte anföraren! o. s. v. Junkern, som så mottogs, klef nu upp på en stubbe. ,Jag hör mina vänner, att jag är välkommen ibland er. Kungen behöfde mig icke mer, och då vände jag åter till gamla bekanta. Just nu kom jag hit, men icke skolen j så byta om sinnen. — Barthel och Gunnar äro duktiga bussar, som båda förtjena vara anförare, och ehuru jag egentligen är uppfödd, att täfla med ädelborna riddare med svärd och lans, så villjag dock icke undandraga mig, att försöka bågprofvet; ty att säga, det icke ert förtroende, att vilja hafva mig till höfding, gläder mig, det vore skrymteri. — Derföre, den, som skjuter bäst i morgon, han är anförare, och vi svärja samfäldt atti allt lyda och ära honom och offra lif och blod till hans försvar!