Gotlands läns nya tidning – 26 juni 1862, sida 2

solskenet, såsom menniskosjälen när passionerna blifvit bannlysta och förnöjsamhet beherrskar sinnet, än stormande och orolig, lik ett af lidelser upprördt hjerta. En skog är på något afstånd gränsen mot norr. Denna trakt är i allmänhet hemsk och ödslig. Kala, sandiga eller steniga fält, här och der en enbuske, är hufvudsakliga typen af nejden. Men på ett ställe, vid S:t Görans kyrkruin äro bördiga fläckar. Här beta också korna om sommaren muntert på den fordna kyrkogården, och flickan, som mjölkar dem bland de vilda törnrosbuskarne, anar icke, när hon sjunger sina glada visor att hon kanske trampar på den torfva som betäcker hennes förfäders ben. Sjelfva ruinen är af ett imponerande utseende, Ett stycke norr om det förfallna templet, är marken i hög grad kuperad. Stora lösryckta stenar betäcka sluttningen nedanför berget, och mellan dem har naturen planterat en ogenomtränglig häck af vilda taggiga buskväxter. IIagtorns-, berheris-, vilda törnrosoch stickelbärsbuskar stänga vägen mellan stenblocken, och hvar och en skyr tillbaka för försöket att här framtränga, utom de ystra skolpojkarne, som på fridagar hafva sin tummelplats nedanför på fältet vid Tröborg. De krypa på händer och fötter, om de ej kunna gå upprätta, och om kläderna få sitta emellan, det fråga de ej efter; fram skola de och titta in i den här belägna röfvarekulan. Sällan vågar dock någon att krypa in uti bergshålan, med de våta, drypande väggarne.