Gotlands läns nya tidning – 19 juni 1862, sida 2

icke predikade, så visste jag icke om Guds ord en gång. Den tiden var innanläsningen något, som ej var allmogen beskärd och hvartill skulle den också tjena, då böcker voro nästan omöjlig a att få och nästan alla böcker skretvos på latin. Anders skall i skola — sade sadren — så kan han bli det, som jag kanske kunnat blifva, om jag fått lära något. Så skedde. Lille Anders kom i Jönköpings skola; men var just icke någon kamrat, som öfade sig med att slå båll på den mjellhvita stranden utanför kyrkan såsom de andra gjorde. Ingen stund gick förlorad för den flitige gossen, som, då han kom hem om Julen, högeligen förundrade sina föräldrar genom sin skicklighet att läsa. Fadren satt på sina fristunder och ashörde sin sons läsning — såg förstulet på de besynnerliga figurerna, bokstäfverna, hvilka genom gossens mun sade honom så månget ljusets och tröstens ord. Han blygdes en smula; men det blef honom alltför svårt att tiga. Hör på Anders! är det mycket svårt att lära sig läsa? Nej, far! — svarade den glada gossen med skinande ögon — kanske far vill lära sig läsa? Nå ja, inte gör jag med det der; men det vore roligt alltidt — sade sadren litet förlägen — men du kan jus säga litet hur det är — sådant der fick man ej lära sig för 40 år sedan, då jag var så gammal som du är nu; men det skall man