Gotlands läns nya tidning – 12 juni 1862, sida 3

ros hon engång gifvit honom. Hon tänkte på den första kyssen, som hon tryckt på hans panna, då han erhöll sina första sår; hon tänkte på myeket annat; hon tänkte: han var en skapelse af min kärlek, ty jag älskade honom länge förr, än jag sjelf visste det eller ville tillstå det, sedan jag blickat in i hans ögon och mitt hjerta. O, det var en herrlig skapelse! Tack för din kärlek, så stor, så alltförsakande! Jag skall icke blifva dig ovärdig. Så tänkte hon, och hvarje sommar, under många år derefter, såg man en krans af hvita rosor på Halvar Backmans graf. Men den väl bevarade, ehuru vissnade rosen, som Emilia gifvit honom, hvilade vid hennes hjerta. (C. W.)