Gotlands läns nya tidning – 28 maj 1862, sida 3

Betty visade mig sina små döttrar, den ena tre år och den andra två, begge lekande på en matta. Vi intogo soffan framför mattan, språkande om gammalt och nytt. Du är lycklig, Betty! yttrade jag bland annat; ,din man ser för innerligt redbar och hederlig ut. ,Han är det också, svarade Betty, ,men det förstås att .. 5IIvad är det som förstås?! afbröt jag. ,Att inte realiseras just allt hvad vi drömma om här i verlden, svarade min kusin med en suck. Jag tänker att du har ett par rätt vackra realisationer der på mattan, kära Betty! anmärkte jag. Ack ja, nog är det sannt, medgaf Betty och betraktade med ömhet sina små flickor. Först vid middagsbordet återsåg jag hennes man, och vi intogo tillsammans en kraftig middagsmåltid, efter hvars slut vi slogo oss ned i förmaket, lika vackert möbleradt som i kammarrättsrådets tid. Nå — öfvar du dig mycket på ditt piano? frågade jag Betty. Kan herr bror tänka, svarade mannen, att min hustru inte spelat en enda ton sedan vi gifte oss. Jag visste inte att du var road af musik, min vän! svarade hustrun.