Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1862, sida 3

deremot blott försäkrat en årlig lifränta, som icke var tillräcklig att bibehålla grefvens förr så varma kärlek; han kom nu till det erkännandet, att han hade tagit fel om sina känslor för sin brud; det var icke kärlek, han hyste för henne, det var vänskap; och i följd häraf blef förlofningen upphäfven. Ulrika, du är rik, mitt barn! — han slöt henne ömt i sina armar; hon var vorden likblek, tårarna störtade från hennes ögon. Rik! — hon knäppte händerna och såg bedjande på fadren. Han kämpade, kysste henne på pannan och lemnade stilla rummet. Nästa dag kom grefven. Ulrika var allena. Blek och allvarlig satt hon vid fönstret, då han steg in. ,Ulrika4, sade han och satte sig vid hennes sida, ,jag har med längtan emotsett detta ögonblick, då jag utan vittnen kan öppna för er mitt hjerta, säga er, att ni är målet för alla mina önskningar, min skönaste dröm, mina bästa tankar, att ni är allt, hvad mitt hjerta begär; säga er, att innan jag kände er, kände jag icke lifvet, icke hoppet, icke glädjen; säga er, hur högt, hur innerligt jag älskar er. Ulrika, min framtid, min lycka, mitt lif ligga i dina händer; kan du besvara min varma, min trofasta kärlek? Kan du skänka mig ditt hjerta, liksom mitt redan tillhör dig för tid och evighet? Alskar du mig, Ulrika ?