Gotlands läns nya tidning – 17 april 1862, sida 2

Men huset — hade det då alls intet att förtälja — ingen liten historik — intet spår efter ett något? Blott dessa tomma, intetsägande rykten från kaffesystrarnes grumliga fantasi? — Jo, det hade en liten historia, och det är just den jag vill berätta. En gång var detta hus lefvande. Fönsterluckorna stodo öppna, så att solen kunde lysa in genom de blanka, polerade rutorna. Porten var icke läst, man kom och gick, man sjöng och log derinne. Trädgården var väl underhållen, gångerna krattade. De voro icke mycket breda eller långa, men de syntes dock jättestora för två små fötter, som ströfvade omkring på dem, för att fånga fjärilar och plocka blommor. Träden syntes så höga i två små ögon, som blickade upp i dem; de sågo nästan ut, som om de nådde till himmelen, och likväl voro de i verkligheten ovanligt små. Blommorna syntes växa fram i tusental för två små händer, som dock fylldes af ett par. Och foglarna? Af dem var der en hel kör — det tyckte de två små öron, som lyssnade, uppfångade och gömde. Inne i huset var det tarfligt, men så nätt, så rent! Ingen beqvämlighet, ingen ståt — simpelt, nästan torftigt, men blankt och skinande, doftande af renlighet och ordning. Lågt till taket var der och mycket varmt om sommaren; men så öppnade man alla fönstren,