Gotlands läns nya tidning – 4 april 1862, sida 3

Jorden. Hwad är jorden? En jemmerdal, swarar misantropen; en lustgård, i hwilken wi äro, ej för att der stanna, utan för att utbilda oss, swarar den wise. Jorden är ett pröfningens land, ej wart sanna hem, ropar moralisten. Här på jorden strömma alla mina glädjes fällor, swarar werldsmenniskan. Jorden är en pla net, säger astronomen; jorden är ett klot, tillplattadt mot polerna, förklarar geografen. ÄÅlla hafwa de rätt, då hwar och en ser saken ur sin synpunkt. Under det jordens yta är omgifwen af en swalare, för djur: och wextlifwet mer passande atmosfer, och dess nedre lager äro gynns samma för bildandet af stenar, metaller och andra mineralier, bär den i fitt innersta elementerna till fin egen förstöring — en flyr tande eldmassa. Genom vulkanens krater banar densamma fig en utgang i glödande lavaströmmar, gifwer fin tillwaro tillkänna i jordbäfningar och de warma fällorna, och likwäl fordras ej defa bewis, att eld finnes i jordens medelpunkt. Ju längre man tvänger in i jordens innandöme, desto högre blifwer wärmen. Wid ett djup af 2,500 alnar kokar wattnet; bly smälter wid ett djup af 4,800 alnar. Pä denna eldkula lefwa, andas, le och grata wi, och aldrig waknar hos oss en tanke af fruktan, att den under wara fötter glödande elden skulle kunna bryta fram och uppsluka oss. Wi betrakta ej faran, ehuru mi känna den, fom någon sadan. Bygger ej menniskan fin boning wid foten af det eldsprutande berget? SÅ djupt ligger, of: sjelfwa omedwetet, i wart bröst förtroende till Guds kärlek, få säkert meta wi of i hans beskydd, fom lofwat att ej åter förstöra sin jord, och som tecken till detta förbund satt den lysande regnbagen bland skyarne. (S.-P.)