underwisningssätt mar wisserligen beqwamtt Jor tutåre, som föga mältade ur katechesen förklara religionens merte liga innehåll, äfwensom för undwikande af alla närgånge na frågor i detta höga ämne från lärjungarnes sida, hwillas förnuft och forskningsbegär städse genom utan lexan wardt dödadt eller derigenom åtminstone alldrig sunde lomma till rätt lif. Sålunda, med nägra förs nuftiga undantag uti detta hänseende, lärde man folket under flera menniskoåldrar att, till oändlig skada för en wärdig uppfattning af religionen, tanklöst bruka stora ord utan medföljande begrepp: man frampladdrade utanterorna om de heligaste ting, om skapelsen, Gud, menniskans beläte, fynd, Christi rättfärdiggörelse, salighet, himmel och helwete, utan all förklaring och tanke och således ock utan all werkan på hjerta och lefwerne. Deraf också de så ofta förelommande balwända och gudlöst löjliga fivaren på de wanligaste fateches-frågor och detta läsarnes oblyga stormande med stora ord utan ringaste grund och tanke. Och detta allt har framlallat det kända ohyggliga förhållandet, först att just de förftåndigafte barnen af all läsning isynnerhet mest hata katechesen, att religionskänslan hos mången blifwit fall samt att alla met: tiga menniskor nu få mycket ifra mot allt hwad utans lera heter; ehuru wi gerna medgifwa, att en förståndig lärare i religionen efter föregången förllaring af ord och begrepp, gerna också för lärdomens stadgande hos bars nen må bruka deras lifliga minne till hofsam ntanlädning. Derföre, förstand först och minne sedan. Att ganska mycket fins i religionen, som hwarken kan eller bör förllaras, weta wi ganska wäl; men då bör man just förllara, att det få är och få måste wara. Följden af utanlexan är ocfå i affeende på religionen den, att ung tomen, fom wid mognare Ålder sjelf lärt fig något tänka deruti, nu alltid är skygg för utanläfandet, hwarföre den odfå helst uteblifwer från de eljest få nyttiga (äsförhören. Derwid blefwe det säkert mycket bättre, om Liras ren (såsom man här och der börjat), i stället för att nu wanligen hålla katechesen i Hand, sjelf, mera aktande på innehållet än orden, frågade utantill och hvertom lät läfes barnen fritt hafwa boken för fig uppslagen. — Men då man emellertid tillåtit fig att i döda utanlexor få husera med det menskliga förståndet uti religionen, fom mwiferligen är det högsta och wigtigaste för of, få har och utane lexans smitta deraf trängt in på underwisningen i alla de öfriga kunskapsarterna: få har man länge i skolorna läst historien, geografien och naturläran platt utantill, d. w. s. utan alla grundbegrepp, få oc i språken och i sjelfwa mos dersmålet; ja, man har till och med i matematilen trott fig (yäligen funna tvefwa fig fram öfwer den s. k. asnec bryggan derigenom att man helt besketligt lärt fig utans till den bekanta propofitionen af Euclides! Deraf har utanlexan blifwit en trosartikel i hela Landet och det till den grad, att bet ftörfia hindret för folkskolans framgång werkligen är allmogens tro, det endast utanläsningen af latechesen är allt hwad deras barn behöfwa lära, samt att lexläsning äfwen wid högskolorna länge ansetts får fom tillräcklig till och med inom de högre wetenffapernas områden; derwid stundom unge lärdomsidlare gått så långt i ensidighet, att de, äfven under beredelsen till de allwarfammafte examina, endaft hållit fig till bofen och kollegierna (wisserligen under flitigt sjelftänkande), men ej gifwit fig tid med att derunder höra en enda lärares föreläsningar, hwarigenom ett rätt begrepp och en högre förklaring af saken endast kunnat winnas, jemte lärarens helsosamma sedliga inwerkan på lärjungarnes egenlärlck och kantigheter. Allt detta mer eller mindre döda och ensidiga lexläsande, från barnskolan till akademien, har werkat otrolig skada, ej blott för wårt folls begrepps: utweckling i allmänhet och för den högre bildningen, utan också till största men för hela wårt praktiska lefwerne eller en redig uppfattning af wåra entlaste förhallanden och allra wanligafte sysselsättningar. Ty när barnet res dan från början genom fateches-utanlexan ide lärt fig fatta hwad religionen är, ide genom minnes-läsningen i geografi och historia alls begripit hwad Fädernesland och samhälle will säga, o. s. w., och då sjelfwa den afademiska lärdomen också bedrifwits rätt ytligt och ensidigt, så är det naturligt att, helst då moderamalet i wara skolor ännu få föga amvändes såsom medel för fritt tanke utbyte, bonden och handtwerkaren sjelf hwarken fan tydligt meddela fin wilja om en fat eller hans tjenare redigt uppfatta husbondens mening om Äfven de alldag: ligaste förrättningar, t. ex. att riktigt och fullt ändamåldenligt sopa en gårdsplan, flytta en sten, göra en Anm tapp, gräfwa ett dile, o. s. w. i oändlighet; ty genom utanlexan och den döda bolstafwen är anden hos få måns ga menniskor oc blifwen död samt deras eftertanka och sjelfwerksamhet till och med i de allra simplafte göromal ofta ingen. AN aa An, dat At Ärnfggumjma8s8-mfondef fsåfundo e F— MM