Gotlands läns nya tidning – 28 mars 1862, sida 3

Kreolen var nu så rädd, att han icke kunde vredgas. Ändtligen hunno alla ned i båtarne; Desmond var den siste, som kom till fallrepstrappan; innan han nedsteg, räckte han sin hand åt kaptenen och sade: Ni är den modigaste bland oss! — Låt gå! spar artigheterna för landbacken! Slupen lade ut med passagerarne, blott en båt återstod, tolf man stod på däcket, utom kaptenen; de gingo ned i båten, den ena efter den andra, kaptenen dröjde fastän lågan blef allt högre. — Finnes rum för en man till? frågade kapten kallt. Ö Godt rum för er, sir! genmälte styrmannen, visst är här fullt, men ni kan icke simma i det der dåliga sällskapet. IIan menade hajarna, som märktes i närheten. — Stopp till dess jag kommer igen! sade han, gick bort i röken och återkom efter ett ögonblick med den druckna karlen, och befallte folket mottaga denne. — Stopp och belägg! röt styrmannen, låt honom brinna, han är skulden, kom sjelf ombord gubbe! — Gubben skall sist lemna sitt skepp! svarade kaptenen, lyden mig! derpå nedsläppte han den sanslöse, sparkade sjelf loss båten och stod qvar på det brinnande fartyget. Passagerarne i slupen sågo vid eldskenet hela uppträdet med förvåning och beundran; lyckligt