Gotlands läns nya tidning – 28 mars 1862, sida 2

Kaptenen svarade intet, lade armarne i kors och sade, då don Castro återkom med pistolerna: — Herr löjtnant, bär in dessa vapen igen, jag duellerar aldrig. — Hvad säger han? utbrast kreolen förbluffad, liksom han hört galet. — Vill ni icke slåss? utbrast nordamerikanen, ni som varit knekt? Ni skämtar! — Nej! svarade Starkey, lugn, det är fullt allvar, det är af grundsats, som jag icke duellerar. — Samma grundsats har hvarje kruka! skrek don Castro och skakade knytnäfven framför kaptenens ansigte. Starkey bleknade, han lyfte armen liksom för alt krossa kreolen, men sansade sig plötsligt och sade: Jag är tvungen att tåla detta, emedan jag förgått mig mot er; ehuru ni behöfde en lexa, vill jag icke slåss. — Vid Gud, utropade värden, ni måste gifva min vän upprättelse, annars skola alla menniskor kalla er stackare, usling. Kapten tog sin hatt, nickade kallt och sade: I morgon i soluppgången lyfter jag ankar, de som önska följa med behagade komma ombord i tid. Farväl! Derpå satte han hatten på sitt hufvud och gick ut. — Den tappre engelsmannen styr till sin kajuta! utbrast don Castro.