Gotlands läns nya tidning – 28 mars 1862, sida 2

den erfarne werkmästaren och den lärde forskaren ffrattar eller harmas åt den eländige klåparen. — Men på tanfens oändliga widder, på känslans willande wågor ech på de ewiga sanningarnes och trons dunkla område äro wi alla swage menniskor ännn faft okunnigare: wilja wi intränga på detta outransaleliga fält, i helighetens, allwishetens och barmhertighetens dolda råd, då be höfwa wi arme, inskränkta dödlige allt wart duntla för stånds ljus, all tankarnas högsta ansträngning, em under: gifwen anda och dertill en färskildt Guds nad och inre nyplysning, pröfwad under en lång lefnad, för att fun: na rätt ransafa och fatta nagot eller ett grand af det i sig sjelft ofattliga och outransalliga, samt för att fatta det högsta och allra wigtigaste få, att wi ma hafwa samwete till att waga oss förklara det lilla wi wertligen tro oss weta för wara swaga wilsefarande medmenniskor, hwilka med förtroende mottaga dessa upplysningar, detta wisdomstal såsom ett gudomligt ord genom of. Derföre, we den menniska, den själamördare, fom utan andans tuftan, djupt tankearbete och fin själs fullaste öfwertygelse be drager fina medbröder i detta affeende, eller fom ofuns nig och af werldsliga beräkningar, af fnålhet eller falsk ärelust, fritt framställer fig att wara en ordets förfunnare, men som i stället blott är en eländig och fammetslös taskspelare med sundt förnuft, religion och fedlighet. Men det är beklagligen wår tids jämmerliga utmärkelse, att, under det man twärt bortwisar en oslicklig arbetare och utskrattar den oklare tänkaren uti werldsliga ämnen, man allestädes och dagligen får erfara ett fräckt manglande med det högsta och wigtigaste af allt, med Guds ord och andans gafwor: så finna wi öfwerallt wäckta pigor, andliga drängar, heliga madamer, predikande mamseller och en mängd kringstrykande klent uppe lyfte andliga profryttare, fom, ehuru många af dem knapt funna läsa i bok eller skrifwa sitt namn, i alla hörn på det käckaste förklara Guds ord, den fyndiga menniskans förhallande till jin skapare, hennes salighet, nådens werk och ordning, m. m,, allt med en lätthet och twärsäkerhet som det blott were frågan om att sala en stöfwel eller handtera ett stickstrumpa; och detta endast på grund der of att man helt beqwämt säger sig wara wäckt eller att hafwa Guds anda. År det sa, eller om man werkligen tror sig blifwit andeligen wäckt, sa må det wara; ty en liflig tros öfwertygelse, wifad i ett kristligt lefwerne, äfwen om den är enfaldig, kan werka och werkar också mycket godt i religionens tjenst. Men då dessa andans redskap äro få skamlösa fom en winkel prest härstädes, hwilten nyligen efter fin s. f. förllaring erbjöd fig, att, ifall någon af hans bröder och systrar i trone, funne nagot otlart i hans predikan, i bibeln eller nagon an nan bof, få skulle han allt förklara det, då äro dessa profeter hädare och werkligen wådlige för bade sundt förnuft och samhälle. Och än olyckligare är det då werkliga lärare, fom borde weta bättre, instämma i fame ma raa och förderfliga ton, förwilla församlingen, för: råda fina embetsbröder och spränga kyrkan. Att få måne ga af wara nya predikare äro okunniga menniskor, lättjefulla skrymtare, hwilkas förra lefnad man ej känner, och tydligen blott andliga äfwentyrare, detta är ej det font är en skam för war tid; men att få mycet folk och hela menigheter löpa efter dessa skojare och låta jig ber dragas af dem på förnuft och pengar, detta är nagot rysligt och bewisar, att wår follbildning i gamla tider icke på längt när warit rätt handhafd. Tv hade all mänheten warit bättre underwisad, ej fastspikad wid blotta utanlexor, utan warit tillwand att först något begripa i werldsliga ting, att läsa nyttiga skrifter, höra förnuftet och att derigenom kunna nagot sjelf pröfwa och fatta för fin själs behof, få hade onelligen alldrig det warit så lätt för wåra dagars winkelprofeter att samla kring sig sa manga enfaldiga ahörare. Men, nu är mm NN ——— ———ö—ö