Gotlands läns nya tidning – 14 mars 1862, sida 2

Till lycka för mig vaknade, då jag återkom till mina sinnen, äfven mina själsförmögenheter i oförsvagad styrka, så att jag var i stånd att ögonblickligen förstå allt hvad som skett; ty hade jag låtit höra det minsta ljud, så vore jag ej här för att berätta denna historia. Bofvarne hade emellertid, som sedan visade sig, inträngt i mitt rum och funnit att jag undkommit genom fönstret, men endast för att, som de trodde, finna döden genom fallet i brunnen. Öfver denna upptäckt gladde de sig mycket, ty derigenom besparades dem mödan att mörda mig, och några skoflar jord skulle vara tillräckliga för att begrafva mig der jag låg. I följd af svängningen med tåget lågo mina paketer bredvid brunnen, och sannolikheten talade för att de innehöllo största delen af mina värdefulla saker och mina penningar. Vore detta åter ej fallet, så visste ju rofvarne alltid hvar de hade mitt lik och kunde gräfva upp det när de behagade och finna allt som gått förloradt för dem. Allt detta hörde jag dem säga, sedan jag återkommit till besinning, under det de stodo lutade öfver kanten på brunnen och talade om saken. Det varade ej länge förrän de kommo med skoflar och begynde kasta jord ned i brunnen, och nu började med denna grufliga tilldragelse verksamheten å min sida, som till sist räddade mig. Utan ett ord, en suck eller minsta ljud, som möjligtvis kunnat hinna till mördarnes öron, lät jag den kalla jorden falla ned öfver mig och rörde