Gotlands läns nya tidning – 28 februari 1862, sida 3

hon den önskan att hennes skyddling för framtiden skulle noga vårdas. Vårdandet uteblef ej heller — det hade ju varit ett erimen loesoe mäJestatis? att bära hand på en kunglig telning — och derföre växte han och växte allt mer, tills han blef yngling och ett smärt och vackert träd. Aret 1661 kom. Manhusbyggnaden nedbrann, grundstenen lades till Slottet, kajen uppmurades och — inknappades 1 aln från strandbrynet. IIVarföre? Derföre att det unga Pilträdet stod i vägen för den först tilltänkta linien. i Tvåhundra år ha sedan dess förgått. Än i dag står Pilträdet qvar i det svallande elementet, men kutryggigt, vresigt och murket som en utlefvad gubbe. Hufvudstammen är till fota lagd. Kronan hvilar i stoftet — men ännu vid lif. Christina hade sagt: Så länge detta träd sinnes till, så länge skola ock Wasa-ättlingarne besitta Sveriges thron. Det är förmodligen på grund af detta siareyttrande som vederbörande, hvar gång då en gren blifvit bräckt från den sköra stammen, låtit slå ett jernband om densamma till spjelkning och läkning, så att det hela måtte stå i grönska till evinnerlig tid. En gammal fiskargubbe på stället har för undertecknad berättat att det var den 13 Mars 1809 som trädet föll nedböjdt till jorden. Den 26 September 1810 inympades en ny telning på Wasa-stammen. Sedan dess har af smeden på Drottningholm det minnesdigra trädet mer än en gång blifvit jernbandadt. Man lustfärdar till Drottningholm för att beundra Slottet, Parken, Kina och Kantons paviljonger, men ingen går gerna förbi den gamla Pilen utan att egna honom en vördnadsfull blick, der han, inklämd mellan stenläggningen, ännu i dag lutar sig öfver vågen, hans spegel i mera än 200 år. Men så representerar han dessutom, bland all den konst som omger honom, snart sagdt ensam den lefvande naturen, ensam efter så många ädla bröder och grannar af ek och tall, hvilkas kronor och spiror för längesedan gått i stoft och aska. C. (Ur Illust. Tidn.)