Gotlands läns nya tidning – 28 februari 1862, sida 2

grannskapet kallades för den vackra Maria — en stillsam, anspråkslös flicka med blomstrande kinder och ett par öppna och klarblå, ärliga ögon, som tycktes se ned till hjertrötterna. De gamle hade blott ett enda barn, en Son, som dock hade gått i Latinskolan och således fått en hel hop kunskaper, som ej behöfdes vid hyfvelbänken. Han blef gåledes icke handtverkare; men blef ej heller lärd eller embetsman, utan höll sig midt emellan och kom som Bokhållare på ett Brukskontor i Nerike. Den der gossen (ty så kallade man den snart tjugutreåriga ynglingen) var familjens hopp och glädje. Namnet Olsson dykade genom honom för första gången upp i herreklassen; ty Mäster Olsson var väl borgare i staden och begagnade mästarekäpp med en bred messingsring omkring spanskröret, men ansag sig ändå icke höra till den egentliga herreklassen och tyckte ej en gång om att man kallade honom Ilerr Olsson, hvilket han alltid rättade till Mäster; men Ludvig hade stigit öfver gränsskillnaden och var en verklig herre. Det bästa af allt var dock att Ludvig var en bra gosse, liflig, glad, flitig, trogen och uppmärksam och således afhållen på det ställe der han var — P. bruk i Nerike. Om qvällarne var han det vanliga samtalsämnet och de gamle talade om sin gosse med en tillförsigt så stor, som om de haft ödets trådar i sin hand.