Gotlands läns nya tidning – 21 februari 1862, sida 3

stog onmijna, ej långt från hafsstranden belägua hydda, få att hart bröder sluttigen med mildt wald drogo honom med fig från jors den till himmelens Höjder. Med förmiflansfull längtan, iutagen of denna stiljsmässans fmärta, fom endast denna jordens barn före må känna, utbredde Elimia fina armar efter den förswinnande och befwor honom att taga henne med sig till de ljusa rymderna och ej Mwarlemna henne pa jorden, fom nu förekom henne kall och glädjelös. Da fattades engeln af en djup, för bonom hittills oländ, mer jorden än himmelen tillhörande smärta. Med bedjande äts börder wände han fig till dödens engel, bad honom aterwända till jorden och föra den ålstade i fina armar till de saligas hemwist. Wemodigt nekande fraktade dödsengeln sitt hufwud och fade: icke far jag godtyckligt sluta ett lif, fom ämm ej nätt mognaden för en bättre tillwaro, mycket mindre föra till odödligheten en själ, fom gatt dit missbelaten med fin lott. Himmelens portar öppnas endast för dem, fom undergifwet och ödmjukt underkasta fig Her rand Wwilja. Med en oändlig fiälganfrrängning, med en kraft, som endast är förlänad de himmelska andarne, wände Azariel ändtligen blic karne fran jorden och ställde fin flygt utan uppehall mot himmes fen. Öm hade tagit afsked af fin kärlek. Da klingade en ton ur de ljnsa rymderna. Med snabba wingslag ilade dödens engel till baka till jorden. Gj langt fran fin hydda, på stranden mid bafs met, knäböjde Elimia, men ej mer i stel, förtwiflande smärta. Hon hade böjt och sörödmjutat fig under den Högstes hand. Och Herran hade förbarmande med henne. Ett ögonblick hade för henne sammanfattat ett helt (ifs smärta, tillräctlig att luttra och rena ett hjerta. Med en mild kyss fick nu dödsengeln beröra hens nes läppar och swäfwa upp med henne till de saligas boningar. Azariel sag den älstade närma sig, himmelens portar öppnas för benne, och smärtans tär, fom darrade i hennes öga, förwandlade fig i en glädjetar, spelande i alla regnbagens färger, och föll från himmelens höjd ned i hafwet. En mussla uppfangade den, öjmwere gjöts sjelf af tarens glans med lysande färger, förwarade den och gaf den i arf till sina efterkommande. Menniskorna upptäckte engelns tär, fälld till Hälften af glädje, till häljten of smärta, betraktade den fasom en kostlig klenod och efterforstade den ifrigt. J fast förwar häller hafwet den detfame ma of himmelen förlänade slkatten, men med fara för sitt lif dy fer menniskan ned i det hemska djupet, för att bringa i dagen engelns tar. Menniskorna älska perlorna, med hemlighetsfull längtan dragas de till dem och wemodigt säga de: Perlor be tyda tärar! Ja, perlor betyda tårar. Till lifa delar tillhörande jorden, himmelen och hafwet, äro de tärlekens tarar. Derföre smyckar äls staren få gerna sitt hjertas täresta med perlor, derföre äro dessa lysande daggdroppar en få ren och gatfull prydnad, och gripas men niskorna af ett ljuft, oförklarligt wemod wid deras anblick. Men den som i drömmen ser perlor, hans själ är kommen himmelen närmare, han känner sig fattad af en outsäglig längtan. Aningen om en högre, bättre werld, uppfylld af en ädlare kärlek, har uppe stigit hos honom. Han maste grata; men det är ljufwa hinnnels ffa tarar, lika en engels. Detta menas med orden: perlor bety da tårar. -r. (Norrk. Tidu.)