Gotlands läns nya tidning – 21 februari 1862, sida 3

För Lördagsqwällen. Perlor betyda tårar, J jordens och menskligheteus barndom, då den förra ännu låg i jungfrulig skrud och den sednare i oskuld och renhet bebodde den, war det himmelens bebyggare tillåtet att stiga ned till de döds liga och taga del i deras fröjder och lidanden. Men da mennis storna allt mer öfwerlemnade fig ät fynden och förderfliga lidelser, allt mer aflägsnade fig ifran likheten med Gud, sände Herran jorg och lidanden ned till jorden, att de matte tjena mennikorna till bättring och helgelje och bereda dem en ftig till ett bättre lif, och gaf englarne befallning att aterwända till de himmelska boningarne och undfly jorden. Endast twa englar fingo tillatelse att ännu widare befsöfa jorden: den engeln, fom förer de själar, fom wäckas till tillwaro, till jorden, fom lägger det späda barnet till modrens bröst och inandar hos henne kärlekens oändliga fullhet, den sig sjelf glömmande hängifwelsen och offerwilligheten, och den engeln, som med fatta wingflag sänker fig ned till den döendes läger, för att beledsaga honom öfwer till det rätta hemmet, till de saligas boningar. Men många englar funno det värt att ssilja fig från jorden och swäfwade, lydiga Herrans kallelse, med längtonsfullt tillbokarigtade blidar, till de himmelsta boningarne. Englarne älftade menniskorna, och kärleken reser fig mot alla hinder, emedan den tillhör oändlighetens rike. Men för ingen engel war stiljsmässan swarare, än för engeln Azariel, fom med outsäglig kärlel mar få stad wid Elimia, en ung och slön herdinna. Han förmadde ej lödslita fig och war i fora att glömma himmelen, i hennes lilla, af —— ——