Gotlands läns nya tidning – 14 februari 1862, sida 2

jag borde fröjda mig åt lifvet. Men det är som skulle jag lefva och andas blott för ett enda föremål, och detta föremål är — ett minne. — Du menar vår räddande Engel i Marseille? — Ja! — Kom och sätt dig här, skall jag förtälja mitt hjertas historia, allt sedan jag såg hennes ansigte för första gången. Han drog systern ned på soffan bredvid sig. Hållande hennes hand i sin, fortfor han: — Minns du den der aftonen i Marseille, då mannen, som fått i uppdrag att bistå oss, infann sig i vår boning; men nej, du kan ej minnas den, du var då mycket sjuk, sjukare än jag anade. — Nå väl, när man andra dagen flyttade dig till en bättre bostad och anskaffade läkare, var ditt tillstånd sådant, att doktorn hvarje ögonblick fruktade, att du skulle draga din sista suck. Jag vakade natt och dag. Jag ägde ej tanke, ej sinne för något annat än dig; — under dessa dygn af vansinnig ångest, då jag satt vid ditt sjukläger, tycktes mig, när tviflan blef som häftigast, att det der sköna barnet vid quain kom till mig och fästande sina milda ögon på mig, hviskade dessa ord: — Var icke sorgsen, jag skall hjelpa er! — När du blef bättre, och lifvet började synas mig ljust, då föreföll det mig åter som jag sett detta tjusande ansigte småle emot mig och hört de leende läpparna ropa: — Jag har ju räddat din syster åt dig, var vid gladt mod!