Gotlands läns nya tidning – 31 januari 1862, sida 2

Det tredje slaget af wåra swenska språköfningar war ändtligen om utgifna thefer anställda disputationer (talstrider eller tanfe-byten), hwilka alltid höllos blott med en eller högst twå klasser på en gång, och detta endast med de twenne högsta afdelningarne. Och bör läraren i en särskildt lektion förut hafwa underrättat klassen om huru theser skola uppsättas, förswaret indelas, widare utföras och allt tillgå under hela tal-striden; hwarwid och såsom en grundregel bör inskärpas wanan att alltid wara grannlaga i uttrycken för att ej reta lynnena, wara uppmärksam på språket, alltid hälla fig wid ämnet, upp taga argumenterna och ordentligt ge swar på tal, o. s. w. Efter gifwen ordning war för hwarje sådan öfning bland de modigaste ynglingarne en utsedd till första och en anz uan till siste opponent samt isynnerhet en, hwilfen, såsom hufwudman för dagen eller respondens, skulle hafwa uppz satt några lämpliga satser (theser), dem han i god tid skolat delgifwa kamraterna och fom han då skulle förswara efter bästa förmåga. Det förstås, att de utgifna satserna alltid böra wara af allmännaste flag och få fattade att de passa för lärjungar både af klassiska och moderna linien. — Och började då disputationen dermed att dagens respondent lemnade ett exemplar af theserna åt läraren (fom fatt nere på en Eaf-bänt), intog fitt rum i katedern och wände fig till fina åhörare med några artiga inlednings-ord och äftven med en fort förklaring öfwer de framställda satserna; hwarefter han upp: manade första opponenten att göra fina inkast. — Ung domens blyghet och owana att få der offentligen utsäga sina hjertestanfar om hwarjehanda ämnen är wid dessa talstrider i början ett stort hinder, ja, gör att allt fam tal går i stå eller blir omöjligt, derest ide läraren förstår att på allt fött uppmuntra och lifwa samspräket, hwilket i början nästan må gå hur som helst, bara det går och att ide en hemsk och obotlig tyftnad inträffar. Men sedan nngdomens tung-band engång är löst och och tal och swar lifligare mwerlag mellan opponent och respondent, kan läraren då och då inkasta ett ord med i striden (än till den förres och än till den sednares hjelp eller upplysning); men han bör alltid till att börja med helst låta de unge tal-fämparne hållas bäst de gitta; ty det är det allrabästa för öfningens lif och fortgång att ungdomen helt och hållet glömmer magifterns när waro. Under tiden fingo gossarne högt anmäla fig få som extra opponenter till läraren, fom efterhanden upp tecknade deras namn. Sedan då ändtligen respondenten lyckats höfligen besegra sin förste motståndare, wände han sig till åhörarne och inbjöd till stridsleken extra opponenter. Om någon sådan ej anmälde sig, måste Då siste opponenten assluta akten; men wanligen war det godt om extra opponenter, fom med fina anförda inkast gjorde den till difputation anflagna timmen ganffa fort.