Gotlands läns nya tidning – 3 januari 1862, sida 2

allt längre bort, ju närmare lycksökaren tror sig vara henne. Då man ändtligen finner fåfängligheten af sina bemödanden, störtar den ene i förtviflans afgrund, och har icke mera mod att lefva; en annan hejdas i sin fart af oförrättade medmenniskor, och straffas med förlusten af friheten att njuta af alla medfödda egodelar: solen, jorden och luften. Den enes mål är en kejsarthron, ett guldland, eller kroppens njutningar. Målet synes stort, men är dock blott egoismens, och härjar i sin framfart hela folk. Andra se icke längre än till en prålande drägt, en full börs eller ett rus. Deras förvillelse förmår endast att skada deras närmaste och dem sjelfva; men i intet af de hjertan som eftersträfva något af det nyssnämnda lefver den oförgängliga kärleken, hvars mål är andras sällhet. Det mål den elaka anden uppställer är ett fata morgana, hvartill vägen alltid går öfver klagande och oförrättade likar, till dess den förer oss sjelfva till afgrundens rand, der vi blifva liggande flimtande och utmattade. Den gode anden har då likväl ännn ej öfvergifvit oss. Gråtande står han ännu vid vår sida, och lycklig den som hör och känner hans röst. Det är aldrig för sent att vända om till den väg som förer till den sanna lyckan. Bland alla irrbloss, som den jordiske anden visar oss såsom både medel och mål för vår lycka, är rikedomen visserligen det som allmännast följes i vår tid. Fordom jagade menniskorna efter äran: nu äro de mera upplysta. Den alltid vid