Gotlands läns nya tidning – 31 oktober 1861, sida 3

uppfostran uppkom och underholts genom en Annan högre forts bildning eller lärdom, hwillen def. k. bättre mans barn, eller mest prestsöner, erhöllo i ftorffolorna uti flärerna, och grundades äfwenledes i början på utländftbibliff botten eller genom ett hiskligt utanläsande af fas teches och biblisk historia jemte mycket latin (med ständigt skrifwande och disputerande), inhemtande af N. Teftamentet på greliska, theologi och logica eller metaphysik — allt på latin — och ara Dawids psalmer på Ebreiska samt de Gamles, d. w. s. Grekers, Romares, m. m. historia. Denna bildning, med föga kunskap om wårt eget land och historia och med fullkomligt uteslutande af allt begrepp i modersmålet och naturwetenskaperna fal lades klassisk (wi wilja här kalla den bibliff-flasfiff), war ganska dugtig och förftånds-redande, men Smwenfft-folkelig mar den ide; ty, ehuru den — ära åt all lärdom — såsom underlag mar pyyperlig, saknades derwid den mig: tiga påbyggnaden af kännedomen om Sweriges folk, land, språk, natur och alla förhall landen. Denna kunskap, så dugtig den werkligen är, anses af somliga ännu i dag ej blott från höjden af wisdom, utan äfwen såsom ers sättande allt annat wett; utan att man derwid besinner, det denna 2 tusens års gamla insigt om Judar och Romare för wår tid blott duger såsom lärdoms-underlag, att alla famhällsemenniffor ej kunua hinna studera allt samt att man med denna de gamles bildning, uteflu tande, kan wara och är också ganska rå, opraktisk som ett barn och saledes ofta blir onyttig för det närwarande fanfundslifivet. Ty med all annan lärdom, om man är okunnig i eller blyges för det adalborna i i eget folk och land, är man en utlänning i sin egen byggd: det är som att känna tusen främlingar, men ej sin egen moders ansigte! Men af dessa sålunda bildade lärare och tjenstemän, uppammade helt och hållet liksom utom Fäderneslandet, uppfostrades, leddes, styrdes då den Smwenffa allmogen! — Att denna judifbt-bidliffa uppfostran (med förbigående af alla inhemska begrepp) lika litet duger för massan af wårt folk fom den bidliff-Flasfiffa (enfidigt utwecklad) för rikets tjenstemän, bewises lättast deraf, att folket (ehuru det werkligen har historiskt finne) sålunda all: drig lärt fig känna sitt eget lands natur, skönhet och tillgångar, ide fina fäders ärorika storhet och städse är okunnigt om sig sjelft, samt att den lärdaste tjensteman (om han icke händelsewis är född bland folket eller har lynne ditåt) ej fan samtala en half timma med en för ständig Swensk arbetare eller bonde, derest han icke får falla in i den wanliga ofattliga predifotonen oh flentriz anen. Derföre är oc menige man allt fritt umgänge wanligen skiljd fom af en mur från fina herdar och ftas tens embetsmän eller de s. k. Hherrarne, dem man allt: jemt ännu fruktar eller misstror; tt) de begge folk-ftånden hafwa intet gemensamt, de förstå ide hwarandra: binde bryggan dem emellan, eller en gemensam, folkelig bild ning från roten, är fnedt lagd eller finnes alls ide. Att undantag i allt finnas är tydligt. — Men, oaktadt denna wisserligen sneda och orimliga folf-uppfoftran, för hwillen det Swenffa folket under tufen år emellertid fått betala rätt hederligt, hafwa Swenskarne dock, tad ware deras anborna kraft, deras moderwett och funga-trohet, segrande mäktat odla fitt land och wärja fin frihet, lyft på we tenskapernas fält, med swärdet följt fina store konungar kring wida länder, och dermed ock, så fattiga och fåtaliga wi alltid warit, stundom fått deltaga i i de stora rådslagen för Europas upplysning och frihet. Med denna förwända folkuppfostran är det då ej underligt att ju ftora olydor och folt förwillelser under tiderna måste hafwa uppstått, såsom i gamla dagar wåld, fasliga krig, bonduppror, prestwälde, herreförtryck och frihets-Hra. Wisserligen wardt för folket i sednare tider, genom store regenters och några ädle menniskowänners bemödanden för sundt förnuft och frihet, bördan lättad och ljuset klarare; men nya willfarelser och galenskaper uppkommo med den nya tiden, eller i allmänhet en blind dyrkan för allt utländskt, samt för de halfbildade tätt färdiga romaner, för medelllassen kortspel och ffandal: tidningar, för de enfaldiga läfseriet och sasom tröst för något hwar brämvinet. Ty det Swenfft-folfegna uppe hölls och hedrades föga af de f. k. bättre; och de lärde samt landets tjenstemän, de biblifft-flasjiffe, med fina trosläror, lexor och utlänoska bildning, inneslutne för fig sjelfwa likjom inom ett qvartier latin eller lärdoms-borg, hade — med få undantag — säällt fig utom eller allt: för högt öfwer folket och kunde salunda föga andligen werka på detsamma. Wisserligen hade folket ännu kärlek till det gamla och fosterländska; men, utom bibeln och katechesen, war dess enda Swenski folkeliga fjälafpis sagan och wisan (eller det fom betecknades med tryckt i är), dess historia war roteknektens krigsberättelser, dess geografi den landkunskap man kunde inhemta under handels ech Jena h — av. CV OA