Gotlands läns nya tidning – 24 oktober 1861, sida 3

yran blänkte och afhögg det friska granriset, hemsökte förfärliga tankar hennes själ. De kommo hem och satte sig utanför stugan. Solen sjönk ned och spred ett blodrödt sken öfwer wattnet. Det war lördags afton. Swen war trött och lade sitt hufwud i modrens knä. Läs din aftonbön, mitt barn! fade hon. Han sammanknäppte fina händer och läste bönerna med barnslig andakt. Modren satt tyst. Gossen, som sprungit omkring i skogen, somnade i hennes frä. Hon sag på det sofwande barnet. Hur skön han war med de slutna ögonlocken, de friska halföppnade läpparne och den rena ostyldiga pannan, omkrusad af mjuka lockar. War han ej wärdig att just nu blifda en engel? Hwad fattades wäl honom mer än wingar för att nu blifwa det och swäfwa högt öfwer denna farti ga, sorgliga, syndiga jord, till ewig frid i himlen? Skulle hon gifwa honom dessa wingar? befria honom fran alla lifwets freftelfer och smärtor? War det ej egennytta att wilja behalla honom till sin tröst och glädje, och ej rädda honom ur alla faror? Men skulle hon ha mod att ge dödshugget at sitt eget hjerta, ät all fin fröjd? Nu lag han der så skön, sa ren och obefläckad, som far drens bild i hennes hjerta, da hon först älskade honom. Hur blef ej denna bild förstörd af djefwulska makter — skulle äfwen han ...2 — Just nu war han sa god, så from, bönen swäfwade ännu pa hans läppar. Det hade blifwit mörkt. Hon fattade yxan, som lag bredwid dem i gräset; den blänkte — Swen war död. Kall och blek som han, satt den olyckliga modren och stirrade framför fig. Då månen fteg upp öfwer skogen och lyste på det blödande barnet, waknade hon upp ur sin förstening, uppgaf ett wildt skrik och styndade till byn. Med darrande flippar anklagade hon fig fom fin sons mörderska; man trodde henne wansinnig. Men då man ntanför hyddan fann den blodiga gofen ännn leende, som i fömnens frid, blef modren gripen och arresterad. Hon be