Gotlands läns nya tidning – 10 oktober 1861, sida 3

Muraren, fom bade ett godt förstånd och ännu ej bunnit blifwa ja förhärdad att alla goda! föresatser bos honom blifvit qwäfda, waknade med försträcdtelse upp ur fin tanklösa dwala. Framtiden med alla dess cländen framstod för hans inbillning, och han insag nu, att hans ofärd ej sktulle lutas med detta lifwet, utan fortfara äfwen i det tillkommande, der hwar och en skall störda frunkterna of det säde han här utsatt. Han gaf ide nagot bestämdt swar; men bad att morgonen derpa få afgifwa det. Den langa natten framställde den hotande framtiden i ännu mörkare färger; Guds ord, fom han ide hunnit förgäta, förmanade och manade honom att wända om, och samwetets tysta warningar förenade fig med dem. Den onda anden war besegrad, och en lugn sömn styrkte honom i hans goda föresatser. Morgonen derpå erkände han, med djup anger, inför husbonden sin förseelse, bad om glömska af det förflutna, och lemnade sitt samtycke till alla husbondens förslag. Jag will insätta dina besparingar i fparbanken, fade hus bonden; der blifwa de wäl förwaltade och du har, i nödens stund, alltid en säker tillgang, få att, om ej sjukdom eller andra olyckor mellankomma, all nöd skall derigenom för Dig upphöra. Anders yttrade derwid sin owilja för förslaget, att insätta sina penningar i sparbanken; förmenande att dessa inrättningar endast woro uppe funna för att bringa de fattigas arbetsförtjenst i herrarnes händer, och att de mahända, en wacker dag, skulle förskingra de insatta sparpenningarne, hwarigenom de fattige helt och hallet gingo miste om de medel, som de med swett och möda förwärfwat. Han öns ffade derföre, att husbonden wille förwara penningarne at honom, om de äfwen blefwo oförräntade. — Förgäfwes föreställde byggs mästaren honom, att endast pålitliga och wäl ansedda män waldes till förestandare för sparbankerna, att desse icke togo den ringaste ersättning för fir beswärliga och answarsfulla befattning, och att äfwen deras förwaltning hwarje av granskades af andra pålitliga personer. Anders blef fast i sin fördom, sasom ej sällan händer med personer af en lägre bildningsgrad, att de ej genom de Ela raste bewis kunna öfwertygas om sin willfarelse; men han öjmers lemnade emellertid, wid hwarje weckas slut, den öfwerenskomna besparingen till byggmästaren och upphörde ej allenast helt och hallet att besöka krogen utan afstod äfwen fran allt bruk af bränwin. — Wissserligen war striden i början swar; men da några weckor förs flutit, hade den nya, goda wanan utrotat den onda, och han kände fig mi friskare, starkare och förnöjsammare än förut. Trefnaden hade aterwändt till hans boning. Hustru och barn saknade ej mer sitt dagliga bröd; och han tackade mangen gang, i djupet af sitt bjerta, sin redlige husbonde, som genom sina förstandiga råd fört honom ifran lastens in på dygdens wäg och derigenom räddat honom ifran timligt och ewigt förderf. Flera arv förflöro, utan att Anders nagon enda gång återföll i fin förra olyckliga wana, och han arbetade ännu hos samma bygg: mästare, till ömsesidig belatenhet. En dag frågade byggmästaren honom, om han hallit nagon räkning öfwer de penningar, som han hwarje lördagsafton hos honom insatt af fin arbetsförtjenst. Mn ders förklarade att han ide det gjort. Na wäl, fade byggmästaren, här har du en sparbanksbok, fom jag pa mitt answar latit för dig upprätta. Deraf synes, att du äger en fordran i sparbanken af 500 r:dr. Förwanad upprepade Anders: Ffembhundrade riksda fer? Han ansag fig nu wara en förmögen man, och hang glädje war lika stor fom hans förwaning. Ja, ser du, min kära Anders, medelst sparbankens kloka förwaltning har ditt kapital, genom upps lupen ränta, betydligen ökat sig, da du i annat fall gatt miste om denna winst. — Nu först fann Anders, att sparbanken war en nyttig inrättning, och han wälsignade dem i sitt sinne, som så oegennyttigt atogo fig dess förwaltning. — Denna owäntade, bes tydliga behallning uppmuntrade Anders att fortfarande anlita fpars banken, och hans fordran ökades med hwarje ar, få att han till slut kunde köpa fig en liten hemmansdel, der han stilla förnsjs samhet, jemte sin dugliga hustru och wälartade barn, tillbringade fina gamla dagar, hwarunder hans kännedom af det mindre bes tungade snickareyrket fom honom bade till winst och en angenäm fyfeljättning. Wi hafwa här infört denna enkla berättelse, ide derföre att den egentligen innehaller nagot nytt eller owanligt, men derföre att den, genom föredömet, mahända kan uppmuntra någon att wandra i murarens fotspar, sedan denne aflägsnat sig ifran lastens bana, och på samma gang adagalägger, att den fom rakat på willowägar ej bör misströsta om möjligheten att aterwända pa Den rätta wägen, om han endast der Gnd om bjelp och äger kraft och ihärdighe nog att werkställa ett godt och orubbligt beslut. Men wi hafwa äfwen haft för afsigt, att derigenom uppmana den wälwillige husbonden, att begagna samma medel fom byggs mästaren, för att förma fina arbetare till arbetsamhet, ordning och sparsamhet; och wi äro öfwertygade att, om husbonden med wänliga och kraftfulla ord söker öfwertala sina arbetare till förenämnde slenbara uppoffring, många skola gå in derpa till badas ömsesidiga wälsignelse; ty hwilken gerning är wäl mera wälsignelserik, än att bereda de mindre wäl lottade samhällsklassernas wälgang och trefnad! (Suäll-Posten.)